Efter att man lämnade regeringen ligger nu Miljöpartiets väljarsiffror långt under riksdagsstrecket. I den senaste mätningen får partiet 2,8 procent. Fiaskot diskuteras nu flitigt på sociala medier, där många twittrare är eniga om att det är partiets förhållningssätt till drivmedelspriserna som ligger bakom de sjunkande opinionssiffrorna.

Det som jag skrev om igår – att det påstått sekulära Sverige inte alls är sekulärt utan tillber en gud som heter staten – är, när jag tänker på det, inte alls, som jag först trodde, ett lättsinnigt stycke humor utan tyvärr sannare än man anar.

I Sverige är tilliten till statsguden i det närmaste obegränsad. Vi offrar halva bruttonationalprodukten åt den för att dess högre prästerskap, det vill säga de ledande politikerna, ska lösa åt oss. Du kanske trodde att psalm 249 (av Lina Sandell, bilden) i den svenska psalmboken handlade om den kristne guden Gud men det gör den inte. Det förstår man exempelvis av följande brottstycken:

I Sverige har det blivit en väl cementerad dogm att alla skall behandlas lika – alla skall med. Eftersom alla inte är lika – inte ens enäggstvillingar till hundra procent– får man problem när dogmen styr handlandet, inte bara används som en politisk-ideologisk prydnad. I min hemstad ville man att eleverna skulle bli än mer lika varandra och lade därför ner fyra skolor och samlade eleverna i en enda, stor. Så här optimistiska var då de rättrogna.   Det blev dock en bitter erfarenhet för dem.  Missnöjda föräldrar fick friskolorna i staden att snabbt växa. Resultatet blev ökad ojämlikhet trots att avsikten var den motsatta. 

Ulf Boström, polis med 43 års erfarenhet av arbete på gatan, talar ut om gängkriminaliteten i ett långt reportage i dansk press (bakom betalvägg):

”De (Hjällbo och Angered) er præget af tung bandekriminalitet, om voldelige familieklaner, som har taget dele af magten i området – det siger selv politiet – og så fortæller det om et Sverige, som bliver stadig mere opdelt, og som ser fuldstændigt anderledes ud, end da Ulf Boström begyndte som politimand.”

Om det mot förmodan bland alla de högt bildade och begåvade personer som läser denna blogg finns någon som inte känner till begreppet flagellant kan Wikipedia erbjuda upplysning:

Flagellanter (av latinets flagellare, gissla) kallades medlemmarna av vissa medeltida brödraskap som trodde sig genom kroppens gisslande kunna förvärva syndaförlåtelse. De uppträdde för första gången i Perugia 1260 och spred sig snabbt över hela Europa.

Flagellantismen är enligt min mening svaret på den fråga som en av de högt bildade och begåvade läsarna ställt till mig. Frågan lyder som följer:

För några år sen hade Västtrafik en kampanj där man satte upp klisterlappar på bussar, med texten: ”Säg Hej! till varandra”. Jag vet inte om det inspirerade någon att heja, eller om det fick motsatt effekt. Ett spontant ”Hej” under sådana omständigheter kunde ju tolkas som att man jobbade åt Västtrafik, eller drev något högskoleprojekt för att kartlägga ”hej-svars-frekvensen”. I Norrtälje hände det faktiskt att kommunen skickade ut rödklädda ”Hej-sägare” på stan för att bekräfta vanligt folk och få tillfälle att demonstrera ett ”inkluderande förhållningssätt”.

Har du sett när ett flyttfågelssträck lyfter från marken för att ge sig iväg på en ny etapp? Först råder förvirring och det vinglas hit och dit i luften men sedan pejlar sträcket in nästa resmål och enas om den rätta kursen. Ungefär så tycker jag att coronapolitiken har uppfört sig med den skillnaden att vi fortfarande efter två år befinner oss i vingelfasen. Men kanske håller vi just nu på att hitta en stabilare riktning.

SVT är i blåsväder igen, efter att ha gjort ett nerslag vid en bensinmack i Globenområdet i Stockholm. Med anledning av det rekordhöga dieselpriset ställde de frågan om det är rimligt att höja priset så kraftigt för klimatets skull. En kvinna svarade med stort eftertryck, och ett mycket belåtet leende, att det absolut var rimligt – alla gånger. Men var hon verkligen slumpmässigt utvald?

På nyårsafton släpptes säsong fyra av Cobra Kai. Teveserien (Netflix) är en fortsättning på filmtrilogin om Karate Kid (den första kom 1984). Två karatelärare (sensei) står mot varandra, den onde John Kreese som leder Cobra Kai och den gode Miyagi. Kreese lär sina elever att vara aggressiva och brutala. Hans motto är ”Strike First, Strike Hard, No Mercy”. Mr. Miyagi däremot menar att karate bara ska användas i självförsvar och med behärskning.

Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del. Två års tidigare i världshistorien troligen oöverträffade medicinsk forskning har genomförts, åtskilliga vacciner har tagits fram på nästan försumbar tid. Det finns hur mycket statistik och erfarenheter som helst. Mänskligheten har i denna fråga samlat på sig medicinsk kunskap som aldrig förr.

Idag är det den 6 januari och trettondag jul, den trettonde dagen efter juldagen. Julen är alltså inte slut ännu. Så här skrev en utländsk betraktare år 1893 om den svenska julen:

Hela Sverige hängifver sig åt jultidens glädje. Först kommer julaftonen, så juldagen, därefter annandagen, sedan tredjedag jul; under alla dessa fyra dagar fortgår julfirandet. Därefter mattas festandet något, men det upphör icke. Det kommer igen med slägtbjudning och middagar på sista dagen af det gamla året samt på nyårsdagen och så åter den 6 Januari, en helgdag, som svenskarna kalla trettondag jul. Den dagen och aftonen förut firas ofta nästan lika mycket som, själfva julaftonen och juldagen, och icke förrän den 13 Januari eller tjugondag jul anser en äkta svensk familj firandet af julen väl öfverstökadt.

Jag menar att jag hela livet tagit kurser i kritiska vithets- och rasstudier både genom att läsa hyllmeter efter hyllmeter av forsknings- och debattlitteratur i dithörande saker och genom att tillbringa minst tio år av mitt yrkesliv med att inom biståndssvängen iaktta min egen vita kultur konfrontera så kallade rasifierade kulturer. Hela frågan är så känslig att ömhudade personer flyr undan i raketfart när den närmar sig. Det är en måhända förståelig men feg och djupt olycklig utväg eftersom den mänskliga kunskapen och förståelsen aldrig kan utvecklas om folk inte törs prata med varandra.

The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen (som upptäcktes år 1799 under Napoleons fälttåg i Egypten och gjorde det möjligt att tolka hieroglyferna eftersom stenen innehöll samma text på grekiska). Cogans diagram ovan visar de federala amerikanska välfärdsutgifterna som andel av BNP sedan 1950 samt tillika för militärutgifterna och alla andra federala utgifter ihopklumpade.

Äntligen har man slopat den destruktiva och samhällsfarliga straffrabatten för unga brottslingar, den grupp som numera kallas ”unga myndiga” (hur många olika definitioner kan man egentligen uppfinna för att befria vuxna människor från egenansvar?). Eftersom straffrabatten aldrig skulle ha införts överhuvudtaget kan man naturligtvis bara nicka gillande till beslutet.