BITTE ASSARMO: Har jag haft fel om Lasse, Bosse och Olle?

Efter att jag skrivit om de asylsökande män som krävt att kvinnliga flyktingar ska klä sig på ett visst sätt har jag fått en rad kommentarer, bland annat på mejl, om hur fel jag har. Att män och kvinnor skulle kunna vara jämställda är en ren fantasi och dessutom närmast skadlig för mänskligheten. De muslimska värderingar, som kräver särskilt förtryck av det kvinnliga könet, är vinnarna eftersom de utgår från könens biologiska skillnader. Kommentarerna har kommit från Lasse, Bosse och Olle – svenska män, vilka jag ofta beskrivit som en förebild.

I åratal har jag försvarat svenska män mot de ständiga påhoppen från de så kallade feministerna. Jag har alltid hävdat att svenska män är förebilder, eftersom de respekterar jämställdhet mellan könen och står upp för mänskliga rättigheter. När feministerna pratat om den ”vite mannen” (den etniske svensken) har jag inte känt igen mig. Hur kan man påstå att vita svenska män utgör ett problem när det samtidigt växer upp parallella samhällen runt om i Sverige, där utlandsfödda män skapar egna små kalifat där kvinnor behandlas som männens ägodelar?

Själv har jag aldrig mött några svenska män som har sett ner på mig på grund av mitt kön, eller idiotförklarat mig för att jag tror på ett samhälle där män och kvinnor har samma värde. Det är i alla fall vad jag har trott. Nu tvingas jag inse att jag kan ha haft fel. Det finns faktiskt svenska män som delar mörkermännens uppfattning om kvinnor.

Även om kommentarerna naturligtvis inte är representativa för alla svenska män – sannolikt inte ens en majoritet – tyder de på att kvinnoföraktet är mer utbrett än jag tidigare har trott. Det tycks dessutom gå hand i hand med ett isande förakt för den liberala sekulära demokrati som de tidigare generationerna byggt upp – det civiliserade samhälle som gjort det möjligt för kvinnor att utbilda sig, jobba med vad de vill, leva sina liv som de önskar.

Om jag har haft så fel – kan det då vara så att feministerna har haft rätt? Är Lasse, Bosse och Olle ett problem, trots allt?

Nej, det tror jag inte – det vägrar jag tro. I hela mitt liv har jag varit omgiven av starka, stabila män som varit helt jämställda med sina kvinnor. Det betyder inte att de haft samma uppgifter som kvinnorna, eller att de varit exakt lika. Det är ju inte det jämställdhet handlar om. Jämställdhet handlar om att respektera varandras olikheter och se värdet av både kvinnliga och manliga egenskaper. För de finns. Och de är, oavsett allt trams om könet som en ”social konstruktion”, en realitet som inte går att förneka.

Därför kunde också min farmor och farfar, och oerhört många med dem, vara jämställda trots att de ägnade sig åt olika sysslor på gården. Mannen och kvinnan var båda lika viktiga för gårdens välstånd och familjens fortlevnad, och ingen såg ner på den andre.

När jag möter svenska män som verkar ha mer gemensamt med mörkermännen på flyktingboendet Galaxen än med de män som byggt det här landet blir jag faktiskt lite orolig. Jag kan givetvis förstå att de är lika trötta på den moderna feminismen som jag själv är, men vad jag inte kan förstå är att de låter sig påverkas så till den milda grad att de lierar sig med mörkermän och i vissa fall uttrycker beundran för dem. Hur ska män, som ser skeva och ojämlika strukturer som vinnande, kunna stå upp för vårt land och våra svenska värderingar? Svaret är förstås att de inte kommer att vare sig kunna eller ens vilja göra det.

Samtidigt vägrar jag att ge upp om Lasse, Bosse och Olle. Att göra det skulle innebära att ge upp det kulturarv som är mitt, den kultur som är min – ja, att ge upp om min egen familj och släkt. Det kommer jag aldrig att göra. Och glädjande nog har jag fått än fler kommentarer från just den sortens svenska män som jag älskar och högaktar.

Foto: Textförfattarens jämställda farföräldrar med barnaskara, 1930

Bitte Assarmo