BIRGITTA SPARF: Om orsak och verkan

Ifall socialdemokraterna på 1950-talet i skarpa ordalag uppmanat folk att inte skaffa fler barn är de själva kan försörja hade mina föräldrar garanterat ställt sig helt oförstående till detta märkliga påstående.

På den tiden fanns ingen ovillkorlig rätt till god ekonomisk standard, även om man själv inte arbetar och oberoende av hur många barn man skaffar.

Vilket innebar att mina föräldrar, och alla andra, inte hade något val. Det var bara att sträva vidare och jobba på. Samt vidarebefordra denna enkla och självklara arbets- och livsstilsmoral till oss barn.

Nu är det andra tider. De socialdemokratiska trygghetssystemen har perverterats så till den milda grad att man kan flytta hit från Mellanöstern och Afrika och från dag ett åtnjuta samtliga våra barn- och familjerelaterade förmåner. Utöver bidrag till den egna försörjningen.

Detta betyder att man kan börja alstra nya barn redan på flyktingboendet. För att sedan, efter att man fått sitt uppehållstillstånd, fortsätta med denna lukrativa verksamhet.

I dag, efter minst 30 års totalt ansvarslös och missriktad social- och migrationspolitik, är det berättigat att de socialdemokratiska politikerna säger ifrån på skarpen och påtalar att man inte ska föda fler barn än man själv kan försörja.

Kruxet är bara att de som de riktar sig till, alltså barnrika och arbetslösa föräldrar från MENA-länderna som i Sverige får betalt för att inte arbeta och samtidigt skaffa sig obegränsat antal barn, förstår lika lite av budskapet som mina strävsamma föräldrar skulle ha gjort på 1950-talet.

Ett annat aber är att socialdemokraterna inte förstår att det är de själva som skapat våra nuvarande problem, med invandrarkvinnor så långt från arbetsmarknaden att den ligger ljusår bort.

Incitamenten för att lära sig svenska, integrera sig och arbeta minskar proportionerligt med tillgången till garanterade generösa och arbetsbefriade bidrag. Eller, för att förtydliga:

Har man rätt att få ungefär lika mycket pengar som den som arbetar, utan att själv arbeta, kommer många att göra väldigt lite för att förändra sin situation.

Nu börjar socialdemokraterna yra om att, i Elise Ottesen-Jensens anda, upplysa om barnbegränsning och familjeplanering för att undvika fattigdom och elände. Här kan man verkligen snacka om framsteg. Eller också att 1930-talet är tillbaka.

Vidare från S-regeringens kreativa satsningar på att få ut invandrarkvinnor i arbete:

”Det kan också handla om stöd vid karriärplanering och information om hur deltidsarbete och långa, ojämnt fördelade föräldraledigheter påverkar livsinkomster och framtida pensioner.”

Speciellt detta avsnitt väcker mitt intresse. Jag skulle gärna vilja veta vad det är för skillnad i ekonomisk levnadsstandard mellan ett heltidsanställt sjukvårdsbiträde med två barn och en socialbidragsförsörjd åttabarnsmor från Somalia som aldrig arbetat en enda dag i Sverige. Särskilt när det gäller pensionen.

Mina frågor är naturligtvis retoriska. Vid det här laget vet alla att skillnaderna i ekonomiskt utfall för livsinkomster och pensioner är obefintliga. Alla vet det, utom S-politikerna i regeringen och några till.

Nu ska vår feministiska S-regering sprätta iväg ytterligare 28 miljoner av våra skattepengar på en totalt verkningslös satsning för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen, som det står i programförklaringen.

Vi tjänstemän inom socialtjänst och arbetsförmedling ska upplysa Fatemeh från Somalia:

– I Sverige arbetar både kvinnor och män!

Fatemeh säger att hon inte förstår, men hon tänker:

– Jo tack, jag har märkt det! Men det där gäller inte oss!

28 miljoner kan förvisso ses som en struntsumma i sammanhanget, med tanke på det oändliga antal skattemiljarder som våra politiker och myndigheter årligen slösar bort på absolut ingenting.

Det mest anmärkningsvärda är dock att socialdemokraterna aldrig någonsin ser det enkla sambandet mellan orsak och verkan!

BILD: Ett reportage från Rinkeby i Aktuellt i september 2021.

Birgitta Sparf