PATRIK ENGELLAU: På lång sikt och på kort sikt

I klimatfrågan, där jag i likhet med nästan alla andra människor inte har några särskilda kunskaper men dock starka åsikter, kan jag se två möjliga risker, den ena på lång sikt och den andra på kort sikt.

Den långsiktiga risken är att den gängse klimatsanningen och de vedertagna uppfattningarna om förödande framtida temperaturhöjningar och katastrofala väderhändelser ska infrias. Jag har letat efter, men inte funnit, vederhäftiga beräkningar av när sådana kollapser rimligen skulle tänkas ta världen i sitt hotfulla grepp. Det är synd att man inte vet detta mer exakt, men osäkerheten kan inte helt skyllas på vädervetenskapen eftersom ett framtida klimatsammanbrott rimligen måste vara ett i tiden ganska utbrett förlopp där allt, som idag, måste tolkas på det ena eller det andra sättet och insatta människor kommer att debattera om det klimat som pågår verkligen utgör den avgörande stora olyckan eller om det kommer något ännu värre – eller kanske bättre; i sådana här kosmiska sammanhang kan man aldrig säkert veta – framöver.

Eftersom det dock inte är första gången jorden enligt många insatta människors uppfattning är på väg att gå under kan man kanske föreställa sig att den utmätta tid nu är ungefär lika lång som den brukar vara när katastrofhoten presenteras, nämligen några decennier. Detta tycks stämma på ett ungefär med den europeiska klimatlagens bestämmelse att EU ska vara koldioxidneutralt till år 2050 och Sverige enligt det nationella klimatmålet till år 2045. Vi arbetar med årtionden, inte med enstaka år.

(Som tips till den nyfikne googlade jag på hot mot mänskligheten som blivit inställda under det senaste halvseklet, kanske på grund av djärva motåtgärder, kanske för att vi haft tur eller kanske för att jorden bytt strategi undervägs så att människorna exempelvis inte behövde oroa sig för nedkylning när uppvärmning plötsligt etablerade sig som den främsta faran. Se denna hemsida där ett trettiotal fruktansvärda men turligt nog felslagna hot mot mänskligheten presenteras.)

Därför tror jag på otillräckligt vetenskapliga grunder att värmehotet må vara fruktansvärt på några decenniers sikt men inte är mer överhängande än så. Mänskligheten kan faktiskt utan stor risk ta det lite lugnt och se hur det utvecklas. Om de av många alarmister förväntade skräckscenarierna hotar att förverkligas har vi tid på oss att gripa in på allvar. Det är, vad jag begriper, den världsberömde danske klimatforskaren Bjørn Lomborgs kanske kontroversiella men respekterade uppfattning.

De kortsiktiga riskerna kommer sig inte av att koldioxiden anrikas i atmosfären utan av att människan försöker förhindra denna anrikning, kort sagt av klimatpolitiken. De skador som kan komma här har vi redan sett exempel på, som när man på olika ställen i världen, till exempel Kalifornien, stänger av elen till folk för att det saknas reservkraft till vindkraftverken när det inte blåser. Avstängningarna kan i stort sett komma när som helst och tvinga fram oprövade motåtgärder som vidtas i panik av myndigheter, exempelvis Svenska kraftnät och Energimyndigheten, som vi trodde representerade energitrygghet i Sverige.

Om du står inför ett hot som du bedömer kommer att ta ett antal årtionden innan det blir akut och ett annat hot som faktiskt är åtminstone latent akut redan idag, eller i varje fall från kommande vinter, när smällkalla, vindstilla dagar med stor sannolikhet kommer att skapa elbrist, så bör du vända din uppmärksamhet, ditt förstånd och dina resurser till att försöka komma till rätta med det kortsiktiga problemet. Det långsiktiga kan tåla att vänta.

Det kortsiktiga problemet är förstås inte bara att elektriciteten plötsligt stängs av och de medborgare som inte gjort sig till preppers och i enlighet med MSB:s tips installerat ett tält i sovrummet hotas av nedkylning och kanske fryser ihjäl. Därtill kommer mångdubblade drivmedelspriser, allmän inflation (jo, även den beror på klimatpolitiken, inte på Putin som Biden och Farmanbar låtsas, ty när politikerna bromsar eller stoppar flödet av fossiler går priset oundvikligen upp och därmed hela prisnivån i ekonomin).

Miljöaktivisterna har länge förordat allmän nyfattigdom som en bra metod att vänja sig av med fossiler. Genom att lägga köttskam på flygskam på dusch- och hygienskam så vill de bidra till att det moderna samhället återgår till mer ålderdomliga förhållanden. Ingen har tagit dem på allvar. Men nu, när etablissemanget ska försöka uppnå miljöaktivisternas mål utan att det drabbar vanligt folks levnadsstandard upptäcker det till sin förvåning att det troligen inte går. Etablissemanget har anammat miljöaktivisternas mål utan att acceptera deras medel – just fattigdomen – och står utan trovärdiga lösningar.

Därför bör samhället stanna upp ett tag och börja tänka i stället för att vidta den enda desperata, ogenomtänkta och troligen verkningslösa motåtgärden efter den andra, de massiva planerna på utbyggnad av vindkraft till exempel.

Att länder som Sverige och Tyskland famlar runt i detta energipolitiska träsk av misstag, till exempel nedstängningarna av fullt fungerande kärnkraftverk, beror, åtminstone i Sveriges fall, inte på att landet saknat ingenjörer och andra experter som fuller väl insett att politiken saknat riktning och förnuft. Men politiken har inte styrts av ingenjörstekniskt kunnande utan av romantiska griller – och då inte bara från miljöpartiets ungdomsförbund. Jag har nu ägnat så mycket tid åt att försöka förstå detta tystnadens mysterium från de sakkunnigas sida och kommit fram till att de är rädda att bli stoppade i karriären eller mobbade eller i övrigt allmänt utstötta från gemenskapen på sina jobb om de bjäbbar emot de föreskrivna men felaktiga politiska idéerna.

Må därför en artikel i Dagens Industri (bakom betalvägg) den 29 maj vara den svala som bebådar en sommar. VD Henrik Svensson på Karlshamnsverket, Sydsveriges ”sista livlina för energiförsörjningen” säger att läget är väldigt allvarligt, ”nu krävs det politisk handlingskraft”. Det är bara det att den politiska handlingskraft som krävs bör ägna sig åt motsatsen till vad dagens politiker sysslar med. Det handlar inte om att bygga mer svåranvändbar vindkraft till lands och till sjöss utan om en serie andra åtgärder såsom att försöka återställa kärnkraftverk, bygga ut kommunala värmekraftverk, utnyttja den svenska skogen inklusive den metanol som kan utvinnas och så vidare (eller i varje fall tvinga vindkraften att bära sina kostnader inklusive inkopplingen till det allmänna nätet vilket antagligen skulle ta död på den).

Patrik Engellau