Just nu trendar hashtaggen #Swedengate på Twitter. Det är en hashtagg under vilken det samlas diverse hat och kritik mot Sverige, framför allt om att svenskar låter barn gå hungriga. Det finns nämligen tillfällen då barn inte blivit bjudna på mat hemma hos kompisarna. Twitter svämmar nu över av inlägg om hur ”jag fick vänta i min kompis rum medan han åt middag med sina föräldrar”, ibland med tillägget ”svenskarna är så jävla fucked up”. Skrivet av svenskar, ska tilläggas. Och även om syftet inte var att utmåla Sverige som det mest rasistiska landet i världen så är det ungefär så det beskrivs nu. Vi – du och jag – ska skämmas, och hör sen!

En del tror att #Swedengate är skapat av något utländskt trollkonto, men det är jag inte alls säker på. Jag tycker det känns som ett väldigt svenskt konto. Det har ju blivit en del av den svenska kulturen i medierna, både de sociala medierna och i tidningsvärlden, att till varje pris försöka hitta något att kritisera hos svenskarna. Nu sitter de självhatande twittrarna och känner sig fantastiska när de försöker bräcka varandra i vem som blivit mest traumatiserad av svenskars påstådda snålhet med mat.

Nu kan det förstås vara så att det är ”typiskt svenskt” att låta barnens kompisar vänta i ett annat rum medan familjen äter middag. Och vad spelar det för roll? Varför ska just svenskarna nödvändigtvis vara perfekta för att duga? Jag har ännu inte sett någon #somaliagate med inlägg efter inlägg om att somalier generellt är ”fucked up” för att det är en utbredd sed att låta könsstympa sina döttrar, till exempel.

Själv minns jag många tillfällen då jag blev inbjuden att äta med kompisarna. Jag minns också flera tillfällen när jag inte blev det. Det berodde oftast på att kompisens föräldrar visste att jag skulle hem och äta inom en rätt snar framtid. Det var likadant hos mig och det var och är ingenting konstigt med det. I ett samhälle som i hög grad byggts upp runt inrutade skol- och arbetstider är middagen ofta det enda tillfälle då hela familjen kan samlas. Att det överhuvudtaget blir en offentlig diskussion om det är konstigt.

Nej, det tar jag tillbaka. Det är inte ett dugg konstigt, inte i det klimat vi har i Sverige idag. Det är väl egentligen helt naturligt efter decennier av vänsterns kritik och hån mot allt som kan anses som svensk kultur. För att kunna skapa det mångkulturella samhället krävs ju att svensk kultur nervärderas så mycket som möjligt. Vem har inte hört sådana här kommentarer:

”Kom inte här och prata om kvinnoförtryck inom islam – era farmödrar hade minsann huckle när de mjölkade korna!”

”Snacka inte om hederskultur när det finns svenska föräldrar som tar avstånd från sina barn på grund av deras sexuella läggning!”

”Kom inte här och prata om slöja på barn, ni som inte ens bjuder barnens kompisar på middag!”

Det är verkligen fascinerande hur en Sverigehatande hashtagg kan orsaka sådan munterhet och glädje hos vissa svenskar. Och det slår mig, inte för första gången, att det finns två grenar av den svenska kulturen.

Den ena är den som värnar kulturarvet och vår historia och som inser att man behöver kunskap och kännedom om varifrån man kommer för att bli en hel människa, och som förstår att man inte behöver se ner på den egna kulturen för att vara öppen och tolerant.

Den andra är den bräkande hop som låtit sig luras av dösnacket om att värnandet av svensk kultur är främlingsfientligt och reaktionärt och som därför ser ner på allt det som skapat både dem och det välstånd de åtnjuter. Just nu finner de sin livsluft i att minnas elaka svennar som lät dem svälta. I morgon hittar de något annat att hänge sig åt. Frid vare med dem.