LARS HÄSSLER: ”Londongrad” och skatteparadisen – västvärldens och kapitalismens hyckleri

Man förleds lätt att tro att skatteparadis – det finns ett 60-tal – bara ligger på palmprydda tropiska öar, vilket delvis stämmer. Bortsett från några kontinentala skatteparadis som Panama, Schweiz, Irland och Liechtenstein, är de flesta mindre öar och belägna i Västindien (Cayman Islands, Turks & Caicos, Bermuda, Bahamas och Brittiska Jungfruöarna). För att förstå hur viktiga brevlådeavgifterna är för skatteparadisens ekonomi, uppgår för till exempel Jungfruöarna avgifterna för brevlådeföretagen till ca 60 procent av ö-nationens statsinkomster.

Men världens absolut största skatteparadis är Manhattan och London. Det är dock inte politikerna där som driver utvecklingen, utan privata banker på Wall Street och i City of London. Den sistnämndas riktiga namn är The City of London Corporation och består av en liten del av stadens finanskvarter. Den leds av Lord Mayor of London i spetsen för de stora bankerna och revisionsbyråerna och ska inte förväxlas med den politiskt valde Mayor of London, som styr över resten av huvudstaden.

Ett stort antal undersökande journalister och organisationer runt om i världen har gått ihop och bildat ett nätverk, The International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ Tillsammans har de genom de så kallade Panama Papers, Paradise Papers och Pandora Papers avslöjat hur skatteparadisen fungerar. Genom dessa ser vi hur omfattande användningen av skatteparadisen är. ”The rich and famous” som filmstjärnor/artister (Ringo Starr, Bob Geldorf, Madonna) avslöjas här. Bland politiker och statsmän figurerar bland andra Islands f d statsminister, drogbaronen Gutzman, Tony Blair, Vladimir Putin, Jordaniens kung och till och med drottning Elizabeth. Alla dessa har utnyttjat skatteparadisen för att undkomma skatt och i hemlighet äga privata jetplan, enorma yachter, aktier och dyra lägenheter i till exempel London.

Som om detta inte vore nog har vi de stora multinationella företagen som utnyttjar skatteparadisen. Genom en uppsjö av brevlådeföretag kan de genom så kallat ”transfer pricing” att – via dotterbolag – lägga kostnader i högskatteländer och vinster i lågskatteländer, det vill säga i skatteparadisen. Apple, Facebook, Microsoft till exempel har skiftat enorma vinster till bland annat Irland för att undgå skatt i sina respektive hemländer.

Så, hur lyckas alla dessa individer och företag med att använda skatteparadisen? De tar hjälp av revisionsbyråer som Deloitte, Ernst & Young, KPMG, och PwC, populärt kallade ”The Big Four”, banker som schweiziska UBS, Swedbank och Danske Bank och advokatbyråer som Mossack Fonseca (i Panama) och världens största advokatbyrå Baker McKenzie. Alla dessa är mot stora arvoden behjälpliga att snickra ihop detaljerna. Resultaten blir skalbolag i långa kedjor, stiftelser och truster i komplexa strukturer. Vissa hävdar att dessa advokater är mer som legosoldater för de rika och mäktiga än advokater. Hur uppstod skatteparadisen? Vad gäller England så blev Suezkrisen 1956 slutet för Englands roll som stormakt. Den nya rollen blev att utnyttja sina karibiska kolonier och The City of London – som alla lyder under brittisk lag – till att dra till sig miljarder från oligarker, kleptokrater, diktatorer och kriminella. USA:s resa mot att bli ledande penningtvättsnation inleddes med att Delaware och Nevada började med att bli kanske världens främsta källa för anonyma bolag. Som ett resultat har USA blivit ”offshore onshore”.

Under de senaste åren har det kommit ut en ström av böcker som avslöjar USA och UK som gigantiska skatteparadis: I boken ”Butler to the World: How Britain Became the Servant of Tycoons”, av Oliver Bullough https://www.amazon.com/Butler-World-Britain-Kleptocrats-Criminals/dp/B09TM1NXTP hävdar författaren att Englands bankirer, advokater och pengaförvaltare har blivit så beroende av Rysslands smutsiga pengar att, även efter Rysslands krig mot Ukraina, det blir politiskt och ekonomiskt smärtsamt att klippa navelsträngen som genererar enorma pengaströmmar till London. Han hävdar att England är tjänare till kleptokrater, pengatvättare och kriminella element – landet har blivit som en ”butler” till dessa individer. I boken ”Londongrad: From Russia With Cash; The Inside Story of the Oligarchs” av Mark Hollingsworth, berättar författaren den overkliga historien om hur London blev hem till Rysslands superrika. En berättelse om ofattbar rikedom, dispyter mellan oligarker, vackra kvinnor, privata jetplan, mega-yachter och chaufförskörda Range Rovers. Resultat har bland annat blivit att stora delar av de mest fashionabla kvarteren i London delvis står tomma. Ägarna – oligarker, diktatorer, drogbaroner – ser lägenheterna respektive ”townhouses” som investeringar, inte platser att bo i.

I boken ”American Kleptocracy: How the US Created the Greatest Money-Laundring Scheme in History” av Casey Michels, berättar författaren hur USA byggde det största offshoresystem som världen någonsin skådat. Dessa har dragit in miljarder av pengar från korrupta regimer, extremistorganisationer och kriminella nätverk.

Problemet med skatteparadisen är att det är kleptokraternas hemländer som drabbas. De dränerar sina länders ekonomiska resurser och invånarnas hälsa, framtidsutsikter och livsbetingelser. Storleken på de pengamängder som göms i skatteparadisen beräknas enligt vissa till USD 20 000 miljarder.

De läckta dokumenten visar att de politiker som skulle kunna ändra på sakernas tillstånd är de som tjänar på det (politiker som Tony Blair). Wall Streets och City of Londons inflytande borde begränsas. Om reglarna ändrades skulle gigantiska summor tvingas ”hem” och komma de plundrade länderna till del, kanske skulle det få samma betydelse som Marshallplanen en gång hade för Europa.

Ovanstående beskrivning av systemet med skatteparadis kan tyckas skrämmande. Om större delen av jordens befolkning bor i länder som plundras av sina eliter, och vår del av världen, med bland annat stora välfärdskostnader, inte genererar tillräckliga skatteintäkter för staternas kärnuppgifter, är vi på ett sluttande plan. Uttrycket “too big to fail” och “too big to jail” borde inte gälla. Churchills lär ha sagt: ”Det västerländska demokratiska systemet är det sämsta tänkbara – tills man jämför med de andra”. Det är inget principiellt fel med konkurrerande skattesatser mellan stater, under förutsättning att individer/företag har någon anknytning eller rörelse där. Kanske kan journalisterna inom ICIJ och författarna ovan vrida utvecklingen åt rätt håll? Time will tell.

Lars Hässler