ANDERS LEION: Har IQ-skillnader mellan länder och folk betydelse? 

I Axess 4/2022 skriver Susanna Birgersson: ”Vi måste inte veta allt. Vi måste inte veta om den genomsnittliga intelligenskvoten skiljer sig åt mellan olika etniciteter. Vi måste inte veta hur många vuxna människor som någon gång haft sexfantasier om barn. Vi måste inte veta om det går att korsa en människa och en gris. Det är utmärkt att vissa saker får ligga gömda, glömda och outforskade.” 

Det är ett mycket sympatiskt förhållningsätt. Det styr också de flesta mänskors tänkande och handlande. Kanske skulle någon kunna ha glädje av att känna till förekomsten av olika sexfantasier – hur det nu skulle kunna ordnas – eller veta om det vore möjligt att korsa människa och gris. Det är ändå alldeles ointressanta frågeställningar. Hur skulle sådan kunskap komma till användning?  

Annorlunda är det med intelligensen. Den används och måste användas i många sammanhang. Alldeles nyligen sänktes kraven för antagande till polisutbildning, delvis därför att befolkningen i övrigt fått lägre begåvning. (Det har skett tidigare). Också i andra sammanhang diskuteras sådana sänkningar. Ofta därför att man vill bredda rekryteringen till andra etniciteter. Samtidigt framställer man inte frågan på detta sätt. Man vill ju inte – lika lite som Susanne Birgersson – diskutera etniciteter och intelligenskvot. 

Birgerssons inställning är lite svårförståelig. Vem skadas av att man diskuterar olika etniciteters genomsnittliga intelligenskvot? Kanske skadas i stället den enskilde och samhället av att man inte diskuterar intelligensen och dess fördelning? 

Martin Ingvar har påpekat att den genomsnittliga intelligensen sjunker i de nordiska länderna, liksom i andra. Det finns flera hypoteser om orsakerna. En är skolans försämring, en annan är invandringen. 

Varför invandringen? Richard Lynn och Tatu Vanhanen har visat på stora, och stabila skillnader i genomsnittlig IQ mellan olika geografiska områden. De visar också att det föreligger starkt samband mellan genomsnittlig IQ-nivå och ett områdes välstånd, dvs. genomsnittlig per capita-inkomst, hälsa, arbetslöshet, brottslighet och demokratisering. 

Den som ser på kartan kan svårligen se någon annan förklaring till de stora ekonomiska och sociala skillnaderna än befolkningens genomsnittliga IQ.  

Den stora utomeuropeiska invandringen till Sverige kommer från områden med genomsnittlig IQ något över 80. I Sverige är den för närvarande 100, men har varit högre. Dessa länder är nästan utan undantag icke-demokratier. Sannolikt är deras statsskick bestämt av att det är omöjligt att få demokrati att fungera i  länder  med sådana befolkningar. Invändningen att det skulle bero på att utbildningsystemet är dåligt är inte särskilt övertygande. Varför har de då så dålig utbildning? 

Denna invandring till Sverige från länder med låg IQ koncentreras till avgränsade områden, främst i eller i närheten av de större städerna. Dessa områden liknar i allt de länder invånarna kommit från. 

Den allmänna förklaringen i Sverige till den högre arbetslösheten, den högre brottsligheten, särskilt våldsbrottsligheten och de dåliga skolresultaten är den ekonomiska utsattheten, dvs. invånarnas låga inkomster och institutionernas dåliga utrustning – trots att till exempel skolorna får högre anslag än skolor i andra områden. 

Varför skulle inte den närmast till hands liggande förklaringen kunna dryftas: att invånarna i dessas områden är mindre lämpade för det liv som – tidigare åtminstone – levdes och i någon mån fortfarande levs i Sverige? Gör det ont att dryfta saken? 

Blir inte följderna mer smärtsamma om barns, ungdomars och vuxnas bristande möjligheter att klara sig på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt förtigs och därmed all politik och alla åtgärder utgår från en förljugen bild av verkligheten?  

Så, genom förtigandet, väljer politiker och väljare att hantera problemen i Sverige. Man hoppas väl att de skall gå över av sig själva.  

Vad skulle alternativet vara? Strängare skoldisciplin och hårdare kriminalpolitik. Stoppad invandring från Afrika och Mellanöstern. Fortsatt invandring från dessa områden skulle utöka alla de problem som redan är mycket kännbara. 

Den som tycker att det smakar illa kan ju begränsa invandringen till arbetskraftsinvandring. Det får ungefär samma positiva följder. 

Det är inte bara Susanne Birgersson som ryggar inför att tala om olika etniciteters IQ. Det gör också det svenska rättsväsendet. Jag tror att domstolarna kommer att få mycket att göra i framtiden. 

Ett samhälle som inte enbart beskrivs, utan också uppbyggs främst efter olika individers intellektuella förutsättningar framstår som, och blir, hårt och obehagligt. (Det skulle vara en konsekvent genomförd meritokrati. Någon sådan varken finns idag eller ser ut att vara på kommande. Tvärsom. Vänskapskorruptionen verkar få allt större betydelse vid tilldelandet av tjänster och inflytande).  

Kanske är ett smidigare tillvägagångssätt att, som nu, tala om kulturskillnader istället för begåvningsskillnader? De följs ju åt. Det är ju inte så att människan är färdiggjuten i och med födelsen. Snarare är hon ett kärl, visserligen av olika storlek och utseende, som kan fyllas med innehåll – vilket kanske bestäms också av det som kallas för kultur. 

Problemet blir akut först när alla skillnader mellan olika etniska grupper förnekas. Många, också ledande politiker, gör det fortfarande.  

Anders Leion