PATRIK ENGELLAU: Förklaringen till Natoomvändelsen

Folk är förvånade över Sveriges, särskilt socialdemokraternas, plötsliga lappkast i Natofrågan. Så sent som den åttonde mars, när Ukrainakriget pågått i nästan två veckor, sa statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan inte var aktuell eftersom det skulle ”destabilisera säkerhetsläget”. Försvarsminister Peter Hultqvist har uttalat sig ännu mer tvärsäkert. I december förra året sa han att ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare”. Ändå beslut socialdemokraternas partistyrelse den 15 maj att partiet skulle ”verka för en svensk ansökan om medlemskap”.

En helomvändning utan särskilt mycket offentlig diskussion i en fråga som haft central och partiskiljande betydelse i svensk politik under sjuttio år och som varit en av det moderna svenska tänkandets grundbultar och som helt och hållet bestämt den svenska utrikespolitikens långsiktigt stabila strävan efter ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Hur gick det till? På två månader, kanske mindre. Utan ett knyst till offentligheten. Hur är det möjligt?

Två dagar efter socialdemokraternas beslut undertecknade utrikesminister Ann Linde ansökan till Nato om svenskt medlemskap. Vad handlar det om? Brinner det i knutarna?

Det har spekulerats en del om vad den snabba omkastningen och den påtagliga brådskan kan bero på. En del säger att våra härskare – folket är som sagt inte inblandat i denna avgörande fråga – vill gå i par med Finland, som bestämde sig lite tidigare, för att slippa vara det sista och enda alliansfria landet kring Östersjön. Andra menar att Sverige fick frossa vid tanken att stå ensamt mot björnen. Jag tror att förklaringen är mycket enklare.

Sverige ska hålla val om mindre än fyra månader. Sveriges förhållande till Nato vore en självklar och för socialdemokraterna troligen olycksbådande valfråga. De borgerliga partierna har i alla år lutat åt en Natoanslutning medan socialdemokraterna envist stretat emot. Att Sverige förblivit alliansfritt beror troligen, som så mycket annat i svensk politik, på att socialdemokraterna varit de ledande idébärarna medan de borgerliga inte vågat driva några starkt avvikande uppfattningar. Eller kanske att folk i allmänhet, även borgerligt sinnade personer, i besvärliga frågor litat mer på socialdemokraterna eftersom dessa under en så lång och blomstrande tid för Sverige varit självklara politiska ledare och därför kommit att betraktas som Sveriges naturliga anförare.

Men nu är det inte riktigt så längre, framför allt inte i Natofrågan efter det ryska anfallet den 24 februari. Hotet från ryssen har blivit en närvarande realitet och en mycket stor del av svenska folket vill skynda in i det skydd som Nato och framför allt USA kan erbjuda. Om detta blivit en valfråga så kunde den ha avgjort valet till stor nackdel för socialdemokraterna.

Inte så konstigt, därför, att Magdalena Andersson, som verkar vara en snabbtänkt och handlingskraftig person, svängde i Natofrågan. Det är nästan underligare att hon så sent som två veckor efter den ryska invasionen och rimligtvis medveten om känslorna hos väljarna fortfarande tog avstånd från tanken på en Natoanslutning. Men de följande två månaderna måste hon ha lagt all sin energi på att desarmera den möjliga valbomb som hon bör ha upptäckt ganska tidigt. Det gällde att till varje pris omvända de starka Natofientliga kretsarna inom det socialdemokratiska partiet. Man kan bara tänka sig vilken kris det skulle bli för partiet om det inför valet inte bara drivit en alltmer impopulär politik i denna fråga utan dessutom varit internt splittrade.

Andersson måste ha sagt sig själv och övertygat sina närmaste – kanske försvarsminister Peter Hultqvist i denna fråga – att nu gäller Operation Övertalning om vi ska ha en chans att behålla regeringsmakten. Vi måste övertyga våra egna om att Nato är bra för Sverige, det vill säga för socialdemokraternas fortsatta regeringsinnehav. Och operationen måste gå fort och framför allt inte märkas eftersom det skulle se illa ut i pressen om den inre övertalningskampanjen blev för uppenbar. Dessutom skulle det kunna mobilisera Natomotståndarna i andra partier. Det hade kunnat sluta med att man inte lyckats städa undan frågan. I så fall hade den troligen blossat upp och hotat den socialdemokratiska valkampanjen.

Andersson skötte Operation Övertalning så bra som någon hade kunnat förvänta sig. Det hjälpte att försvarsministern visade sig vara en nästan överdrivet villig kappvändare. Allt hade varit till det bästa för socialdemokraterna om inte president Erdogan hade hoppat upp som gubben i lådan och hotar att sticka käppar i hjulen för Sverige. Det är en ny utmaning för Andersson som nog inte har någon glädje av sin kantiga och odiplomatiska utrikesminister Ann Linde.

Patrik Engellau