BIRGITTA SPARF: Om den absurda myndighetsfarsen

I ett inslag på TV4 Nyheter 220524, i samband med att regeringen presenterade sitt nya uppdrag att få ut utrikesfödda kvinnor på arbetsmarknaden, anklagade migrationsminister Anders Ygeman statliga och kommunala tjänstemän för att ställa för låga krav på denna kategori.

Det är tjänstemän inom socialtjänsten och Arbetsförmedlingen som sitter på de anklagades bänk när Ygeman förklarar hur saker och ting förhåller sig.

Han och hans politikerkollegors totala brist på den allra enklaste lilla analysförmåga är rent häpnadsväckande.

Ygeman förstår inte att två olika system ligger på direkt kollissionskurs med varandra; arbetslinjen mot den direkta, lagstadgade och villkorslösa rättigheten till absolut samtliga försörjnings- och familjebidrag som någonsin konstruerats i detta land.

Låt mig ta en hitflyttad familj från Somalia som typexempel. Jag tar den som exempel eftersom somalier är den grupp som står allra längst bort från arbetsmarknaden. Men det kan även gälla en familj från Syrien eller Irak.

Mor och far är lågutbildade eller analfabeter. De har koranen och sharialagarna som rättesnöre här i livet. De är i 30-årsåldern och har tre barn med sig vid flytten till Sverige. Kvinnan är heltäckande och sedligt beslöjad.

Vad händer med denna familj? Jag ska förklara.

Under de första två åren i Sverige får de etableringsstöd. Denna ekonomiska ersättning beslutas av Arbetsförmedlingen genom att de registrerar sig där, och utbetalas av Försäkringskassan.

Ersättningen ligger några tusen kronor över socialbidragsnormen för familjen, för att hålla dem borta från socialtjänsten.

Bidragskonstruktörerna ville genom att direkt hänvisa paret till Arbetsförmedlingen, och inte som tidigare till socialtjänsten, betona att i Sverige är det arbetslinjen som gäller.

Bidragskonstruktörerna var också förvissade om att detta etableringsprogram på två år skulle göra människor, som dessa somalier, redo för den avancerade svenska arbetsmarknaden .

De ska under etableringen gå på SFI, upprätta en handlingsplan med Arbetsförmedlingen och informeras om andra övriga utbildningsvägar.

Resultatet blir, föga överraskande, att endast fem procent av de som ingår i etableringsprogrammet efter två år är igångsatta i någon skattesubventionerad sysselsättning eller i någon annan form av skattefinansierad utbildning än SFI, med bidrag till den som deltar. De återstående 95 procenten hamnar efter de två åren obönhörligen hos socialtjänsten.

Under dessa två år har familjen hunnit skaffa sig ett fjärde barn och har ett femte på väg. Och ingen av dem talar något som kan liknas vid en begriplig svenska. De kan korta fraser som ”Mår mycket dåligt” och ”Behöver pengar”. Sedan tar det stopp.

Det vore intressant att få sitta ned med Ygeman och diskutera detta. Exakt vilka krav är det han menar att socialtjänsten ska ställa på dessa människor som vi inte redan i dag ställer?

Arbetsförmedlingen har inte kunnat ställa några krav alls på kvinnan eftersom hon har rätt till föräldrapenning på lägstanivå under 15 månader. Familjen har även ovillkorlig rätt till barnbidrag med flerbarnstillägg plus bostadsbidrag. Vad är det han vill att vi ska göra?

När familjen kommer till socialtjänsten dras tumskruvarna åt en aning, åtminstone för mannen.

Socialbidraget kan, i motsats till etableringsstödet och de barnrelaterade bidragen från Försäkringskassan, villkoras mot diverse motprestationer. Som att stå till arbetsmarknadens förfogande och söka arbete. Vilket enbart är ett spel för gallerierna eftersom den somaliske mannens chanser att få ett jobb är mikroskopiska.

Dessutom inträffar nu det trista att föräldraparet inte längre kommer så bra överens, med skilsmässa som följd. Vilket naturligtvis enbart är en skenskilsmässa för att maximera bidragen från socialtjänsten. Med ensamnorm för båda, underhållsstöd till kvinnan för barnen och två hyror att betala ut. Ärendet delas upp på två handläggare.

I politikernas och regelverkens ögon har vi nu fått en somalisk ensamstående mor med fyra barn, ett femte på väg och en frånvarande fader.

Är det nu vi ska börja ställa krav på kvinnan? Ska vi genom somalisk tolk förklara vikten av studie- och karriärplanering för denna outbildade, gravida icke svensktalande muslimska kvinna, som inte ens verkar veta i vilket land hon befinner sig?

Är det nu vi ska ta upp att hon bör tänka på att själv kunna försörja sig och sina barn? Att det är viktigt för hennes kvinnliga frigörelse och personliga utveckling? Eftersom det är så våra politiker förväntar sig att hon ska tänka?

Jag tackar numera nej till konsultuppdrag på socialtjänsten. Att delta i denna fullkomligt absurda myndighetsfars är enbart förnedrande. Både för mig och för samtliga övriga inblandade.

Men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att ta ett uppdrag igen, om jag fick Anders Ygeman som personlig handledare.

Birgitta Sparf