PATRIK ENGELLAU: U-landssyndrom och användarflexibilitet 

När jag på sjuttiotalet bodde i Bissau, huvudstad i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau i Västafrika – bilden visar presidentpalatset – fick jag för första gången i livet bekanta mig med ett begrepp som nu används i svensk energidebatt, nämligen användarflexibilitet. Till exempel kunde det hända att vattnet plötsligt slutade rinna när man stod i duschen och tvättade håret. Det är mycket retligt eftersom man inte vet om det tar en timme eller två veckor innan vattnet skruvas på igen. Så småningom lärde man sig att tillämpa användarflexibilitet även om begreppet då för tiden var okänt. Det gick till så man hade hinkar med reservvatten i duschen, toaletten och köket.

Det fanns olika teorier om varför vattnet slutade rinna. Den revolutionära regeringen som tagit över landet efter självständigheten sa att det berodde på att den portugisiska statens vatteningenjörer av illvilja hade förstört stadens vattenverk innan de reste hem efter att ha förlorat kolonin. Andra förklarade att det var närmast självklart att vattenförsörjningen skulle fallera eftersom alla vattentekniker var portugiser som nu alltså lämnat landet och det saknades utbildad afrikansk personal som kunde ta över ansvaret. Det kom till slut en palestinsk vatteningenjör som fick hjälplig ordning så att invånarna inte behövde vara fullt lika användarflexibla.

Det var samma sak, ehuru mer illavarslande, med elektriciteten. Plötsligt släcktes alla ljus och huvudstaden kunde inte urskiljas från den tropiska natten. Elverkets portugisiska, tekniskt utbildade personal hade naturligtvis rest hem. Som tur var för mig hade svenska ambassaden, där jag bodde, en dieselgenerator som lätt kunde startas för att få fart på ljuset. För andra var det värre. De fick nöja sig med att vara flexibla. Extra illa blev det vid de tillfällen när elbristen stoppade stadens vattenpumpar så att den ena olyckan framkallade den andra. Jag minns att jag skattade mig lycklig över att något motsvarande inte kunde hända i Sverige, där en plötslig blackout med tillhörande vattenstopp hade varit förödande en smällkall vinternatt. Svenskarna i Bissau skrattade i skymundan lite nedlåtande mot afrikanerna.

Den intellektuella utmaningen för den som vill begrunda dessa händelser är att avgöra om problemen var tekniska eller politiska. Min utgångspunkt när jag första gången stod där med löddrigt hår och försökte torka bort schampot med en frottéhandduk var att det handlade om något tekniskt, ungefär som en glödlampa som tjänat ut och måste bytas. Men ju längre jag levde i u-landsmiljön desto självklarare föreföll det mig att dilemmat var politiskt och dessutom ganska primitivt. Portugiserna var bitska mot revolutionärerna som slagit dem i befrielsekampen, nåja, och revolutionärerna, som bildat regering i det nya landet, ville gärna ge sina gamla herrar en spark i röven samtidigt som de beundrade den gamla kolonialmakten och helst inte ville erkänna några svagheter utan hellre skyllde på portugisiskt sabotage när elen la av.

Snart femtio år senare tycks en liknande situation vara på väg att uppstå i Sverige, framför allt när det gäller elektriciteten. Jag begriper inte mycket av det tekniska – annat än att en dammsugare drar en kilowattimme i timmen vilket gör att jag kan räkna ut ungefär hur många dammsugare en Tesla motsvarar – men jag känner igen konflikten mellan teknik och politik, eller kanske snarare mellan ingenjörer och politiker, från det västafrikanska u-landet. Det är oroväckande ty jag må måla fan på väggen men jag vet hur svårt det är för ett samhälle att tillfriskna om u-landssyndromet får fäste i dess politiska liv. Med u-landssyndromet menar jag här att ett land styrs av politiker – folkvalda eller självtillsatta – som drivs av romantiska drömmar och har svårt att uthärda ingenjörers och andra räknenissars jordnära påståenden om att drömmarna är omöjliga och därför avsätter och tystar åtminstone de mest talföra räknenissarna. I Guinea-Bissaus fall handlade det om att en välutbildad, självtillsatt revolutionär regering med hjälp av svenskt bistånd avsåg att inrätta ett socialistiskt system. Varför vore inte just det det snabbaste sättet att höja folkets levnadsstandard och inrätta ett välfärdssamhälle?

Sedan oktober förra året – alldeles för sent, förstås – har jag anat att u-landssyndromet invaderat den svenska energipolitiken. Här är några av de grunder på vilka jag baserar dessa erkänt osäkra aningar.

De ledande politikerna – i energi- och miljöfrågan ofta miljöpartister – gör på mig ett svagt, obildat, otillförlitligt och verklighetsfrånvänt intryck. Jag erkänner att detta må vara en obefogad fördom men i så fall delar jag den med en överväldigande majoritet av svenska folket. Läs gärna den här intervjun med energiminister Khashayar Farmanbar. Inte kan man lita på en sådan person! Detta är ändå på allvar.

Allvaret kan uppträda som blackout en kall vinterdag. Jag läser dokument och rapporter från organisationer i branschen, till exempel Svenska kraftnäts årsrapport. Där talas det oroväckande mycket om olika slags flexibilitet, till exempel så här:

En slutsats var att förbrukningsflexibilitet eller
tillkommande planerbar produktion skulle minska importbehovet under
topplasttimmen.

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att någon elkonsument ska stängas av när efterfrågan är som störst (eller att ny planerbar produktion tillkommer vilket inte verkar sannolikt). Avstängning är således en levande realitet för ett av de ledande organen inom branschen. Detta tror jag aldrig övervägdes för femtio år sedan innan det svenska u-landssyndromet hade satt in.

Ytterligare en indikation på att det kan ligga något i mina misstankar är vad ingenjörskunniga människor inom energibranschen säger till mig när jag frågar varför de inte protesterar mer högljutt mot de politikerdrivna och troligen ogenomförbara – och dessutom obefogade – planerna på nettonollutsläpp år 2045. De flackar med blicken och jag tror att jag förstår. De vill inte få rykte om sig att vara bråkiga, stoppas i karriären och kanske utsättas för pikar, mobbning och mikroaggressioner.

Patrik Engellau