PATRIK ENGELLAU: Sverige utifrån

Under en utlandsvistelse häromsistens träffade jag en framstående sydeuropeisk journalist med eget teveprogram och allt. Han hade genom åren intervjuat åtskilliga ledande svenska politiker och ställde mig en bekymrad fråga när vi lärt känna varandra lite närmare. ”Är svenska politiker så naiva som det verkar eller driver de med omvärlden?” sa han. Han skrattade och fortsatte: ”Jag önskar jag vore politiker i Sverige. Vem som helst verkar kunna bli det och det ställs inga krav på kunskaper eller prestationer.”

Jag blev tillfälligt förstummad. Är det så uppenbart för en i och för sig begåvad och insatt utländsk bedömare att genomskåda vårt ledande skikt av politiker? Jag hade gärna frågat om detaljer och exempel, men du vet hur det är på röriga kalas; strax hade någon annan haffat den sydeuropeiske journalisten och tagit hans uppmärksamhet i anspråk.

I och för sig behöver jag ingen bekräftelse från utländska journalister för att veta vad jag dagligen ser omkring mig. För övrigt brukar ju ledande politiker villigt erkänna att de ”varit naiva” eller ”inte sett det komma” när de valt att strunta i något samhällsproblem som sedan länge tornat upp sig och borde ha varit uppenbart för alla.

Om det bara varit miljöpartister som betett sig som romantiskt svärmande fjortisar och drivit motsvarande stolliga energipolitik – vilket troligen på några års sikt kommer att få plågsamma effekter i form elbrist och skyhöga energipriser – så hade man kunnat ta saken med större lugn. Hoppet är ju att miljöpartiet åker ur riksdagen till hösten.

Men situationen kan inte betraktas med sådan flegmatisk ro för det är inte bara miljöpartiet, hade jag kunnat upplysa sydeuropén, som är ansatt av motsvarande oförstånd. Tillståndets utbredning leds dagligen i bevis, exempelvis söndagen den 29 maj genom en debattartikel i Dagens Nyheter av ledande liberaler (må de gå samma öde till mötes som miljöpartisterna). Liberalerna menar att det krävs mer förebyggande insatser för att stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng. Socialarbetare måste mobiliseras tidigare. Det behövs mer forskning. Socialarbetare behöver mer utbildning. Det måste kort sagt satsas mer pengar på den sortens sociala insatser som Sverige under de senaste årtiondena förgäves satsat alltmer av skattebetalarnas pengar på. Som vanligt drivs frågan av det välfärdsindustriella komplexets egna intressen av ständig resursförstärkning.

Halva liberalpartiet hör enligt mina grovt tillyxade beräkningar till välfärdskomplexet och försvarar ständigt dess intressen medan den andra halvan kan minnas partiets liberala rötter och kan känna ett instinktivt obehag inför socialstatens till synes lagbundna expansion. Inte konstigt att ett sådant parti får svårt att bestämma sig för en åsikt.

Här är det välfärdsliberaler som talar. Problemet är, säger de, att socialsekreterarna inte vet något om kriminalitet vilket i sin tur beror på att den ”socialvetenskapliga forskningen” inte fått tillräckligt med pengar (har du hört den förr?). Ej heller har forskningen fått pengar att ”utvärdera de behandlingsmetoder som används flitigt av socialtjänsten”. Eftersom det inte forskats så kan det välfärdsindustriella komplexet inte veta om det är någon mening med dess insatser: ”Behandlingsresultaten på slutna vårdinstitutioner för unga är dåliga och vi saknar vetenskapligt beprövade metoder för att stoppa nyrekrytering av barn till gängen”.

Men det är inte nog med att man inte vet något om sina metoder. Ofta har man inte ens några metoder: ”För tonåringar som dragits in i allvarlig våldsbrottslighet finns idag ingen metod som har tydlig vetenskaplig evidens”.

När politiker som ansvarar för välfärdspolitiken, som är den humanitära stormaktens flaggskepp, känner sig så borttappade i sin gärning att de inte ens anar systemets misslyckanden blir det lättare att förstå psykologin bakom reaktioner som just ”vi har varit naiva” och ”vi såg det inte komma”.

I stället för att öppna ögonen och lita till sina sinnens vittnesbörd vill de två välfärdsliberala politikerna satsa mer på forskning och utbildning av socionomer, lokalisera socionomerna på polisstationerna så att de lättare får kontakt med sitt klientel samt ändra lagen om vård av unga så att det går att låsa in allmänfarliga ungdomar. Dessutom måste de kunna sitta inlåsta längre än under de fyra år som är maxtak idag så att de inte, som idag, släpps ut ”under den period i livet så brottsligheten kulminerar i övre tonåren och deras kriminella beteende förstärks och permanentas”.

Att vara liberal innebär, enligt ett känt talesätt, att vara kluven. Visst. Å ena sidan vet liberalerna knappt något om socialpolitiken eftersom det saknas forskning, å den andra är de övertygade om att ligisterna ska sys in på längre tid. Det är inte konstigt om framstående sydeuropeiska journalister undrar om svenska politiker faktiskt är naiva eller om de driver med oss.

Patrik Engellau