Den här sagan handlar egentligen om vindkraft fast det inte verkar så. Men när man har läst den och epilogen så förstår man det.
Nils Anders Ivarsson (N.A.I.V.) hade alltid varit intresserad av bilar. Och särskilt intresserad hade han nu blivit av miljövänliga bilar. Därför spärrade han upp ögonen när han fick syn på en artikel i tidningen. Nytt genombrott! Vanligt havsvatten kan användas som drivmedel i bilar! Tillverkningen är redan i full gång.
Det är ingen överdrift att säga att jag varit less på Clark Olofsson, och mytbildningen kring hans person, i över fyra decennier. Jag växte upp i ett samhälle där 68-vänstern satt avtryck på hela samhällsklimatet och där Clark Olofsson var mediernas omslagspojke nummer ett. När Netflix annonserade att de skulle göra en serie om honom kände jag därför ingen större lust att se den, eftersom jag trodde han skulle hyllas och idoliseras på det sätt som skett i årtionden. Men jag kunde inte ha haft mer fel. Den nya Netflix-serien Clark gör inte bara upp med Clark Olofsson som person utan även med det samhälle som romantiserade hans gärningar och som skapade den skeva syn på kriminella som vi fortfarande dras med.
I inledningen till Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo seglar ett skepp in i Marseilles hamn:
”Den 24 februari 1815 signalerade utkiken på Notre-Dame-de-la-Garde tremastaren Pharaon som kom från Smyrna, Triest och Neapel.”
Sedan ungdomsåren brukar jag ofta skriva ner mina drömmar. Jag har alltid ett anteckningsblock redo på nattygsbordet. En del drömmar är direkt politiska, ett slags rapporter från den mentala källarvåningen om hur det är att leva i ett samhälle som håller på att bli spritt språngade galet på snart nog alla områden.
Efter Martin Ådahls sanslöst infantila framträdande i programmet Sverige möts (läs Birgitta Sparfs krönika om ämnet här på Det Goda Samhället ) står det helt klart att den gamla sketchen Centerextremisten med Gösta Ekman har fått ny aktualitet. På den tiden det begav sig var begreppet ”centerextremist” ett skämt eftersom det knappast fanns några som var mindre extrema än just centerpartister. Idag är det tvärtom. Centern är i många avseenden ett av våra mest extrema partier, det formligen kryllar av religiösa fanatiker. Deras religion heter mångkultur och Martin Ådahl gav den ännu ett ansikte när han försökte förklara för den avhoppade muslimen Omar Makram att denne inte vet något om den kultur som frodas inom islam.
Hur får man pengar? Under min uppväxt fanns bara ett svar på den frågan: arbeta! Det var ingen som sa ”spela på lotto”, ”hoppas på ett arv”, ”begå brott” eller “sätt dig på gatan och tigg”. Det enda och ständigt upprepade svaret från föräldrar, vänner, släktingar, politiker och massmedia var:”skaffa dig ett arbete”.
Jag har alltid tyckt instinktivt illa om begreppet mångkultur eller rättare sagt föreställningen att mångkultur är något eftersträvansvärt. Jag googlade på ”Engellau mångkultur” och fick 8 140 träffar vilket en kort stund fick mig att tro att jag har åtskilligt att säga i frågan. Men jag lugnade mig strax vid insikten att det troligen stod samma sak i alla inläggen.
Mångkulturen lagstadgades i Sverige genom den av riksdagen enhälligt antagna regeringspropositionen 1975:26 som bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda och att invandrare som inte vill anpassa sig till den svenska kulturen ska kunna få statsbidrag för att i stället odla sin från hemlandet medförda kultur.
Jag vet inte så mycket mer än andra men jag är bra på att fantisera. Det känns som dags att börja fantisera om hur freden efter Ukrainakriget kan gestalta sig.
Så här i efterhand – kan vi låtsas – så var utgången klar ganska tidigt. Det började visserligen som en batalj mellan två länder – Ryssland och Ukraina – men blev snabbt till ett krig mellan Ryssland och västvärlden. Det hade Putin förutsagt redan före invasionen av Ukraina. Det är inte Ukraina vi slåss emot, sa han, utan USA. Han kunde lika gärna ha sagt Nato eller just västvärlden.
Sverige har sedan mitten av 1970-talet agerat som planetens absolut mest framstående världsförbättrare. Olof Palme och hans anhang reste runt i världen och stödde olika socialistiska diktaturer och rökte cigarr med dem, kramades och pussades.
Hela världen skulle, med socialdemokraternas och de svenska skattebetalarnas hjälp, bli ett enda stort svensk socialdemokratisk lyckorike.
Det finns teorier om att vita människor som sedan länge dominerat i västvärlden är på väg att bytas ut eller ersättas av andra folkslag som kommer invandrande. En hård variant av denna teori presenterades år 2011 av den franske författaren Renaud Camus (bilden) i boken Le Grand Remplacement. Att jag kallar Camus variant för hård beror på att han inte nöjer sig med att konstatera ett möjligt demografiskt faktum, det vill säga att andelen icke-vita ökar över tiden, utan därutöver vill förklara sådana demografiska förändringar, i den mån de kan fastställas statistiskt, med att det ligger en ond vilja bakom i form av styrande eliter i de drabbade länderna som av något skäl gillar invandrare bättre än de gillar ursprungsbefolkningen.
Platon, Patrik Engellau och flera andra kloka debattörer brukar tala om att varje samhällssystem har en utmätt tid. Att hävda att just vår typ av demokrati skulle utgöra ett undantag vore lika förmätet som att utropa ett tusenårsrike, eller påstå att vi äntligen nått fram till ”historiens slut”.
Jag talar om Boråspolisen Nadim Ghazale, inflyttad till Sverige som sjuåring med sin familj från Libanon.
Ni vet, han som i sitt Sommarprogram 2021 anklagade alla vita svenska män för att vara inkvoterade överallt. När det i själva verket är han som blivit inkvoterad i både Sommar i P1 och som sakkunnig i nu nedlagda SVT-programmet Veckans Brott.
Länge har mångkulturens förträfflighet besjungits av stora körer i politik och på ledar- och kultursidor. Det betecknande för alla körmedlemmar är att de inte har någon egen erfarenhet av mångkulturen. De har inte bott i ett kvarter befolkat av en majoritet som talar ett annat språk är deras eget. Och de bryr sig inte om att förhöra sig hos dem som har sådan erfarenhet.
När folk varnar för vad de sammansvurna globalisterna – sådana som World Economic Forum, FN, Greenpeace, Fortune 500, Pfizer, EU, Bilderberggruppen och möjligen även Greta Thunberg – är i färd med att ställa till med för att krossa de nationella demokratierna i syfte att inrätta ett eget världsherravälde under ledning av Bill Gates och Klaus Schwab så brukar jag tillrättavisa visselblåsarna och påpeka att de internationella makthavarna visserligen existerar men att de verkliga beslutsfattarna i demokratier finns i de nationella politiska organen vilket betyder att de huvudansvariga för hot mot ländernas självstyre och handlingsfrihet är personer som Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ulf Kristersson och så vidare.
För väldigt många i Sverige idag är något som inte finns mer än i tanken, alltså en fungerande ”mångkultur”, en lika stark tro som vilken annan lära eller religion som helst.
De hörs alltid högst i debatten, när de likt saligt frälsta vill övertyga oss andra om den enda rätta vägen fram till sanningen och ljuset.
I ett avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han föddes i ett idylliskt villakvarter i Uppsala 1958, blev en del av kulturvänstern på 70-talet, och gick sedan vidare till den sverigevänliga rörelsen på 2010-talet.
Eric Clapton, 76, har gjort sig känd som en uttalad kritiker mot coronavaccinet. Enligt egen uppgift drabbades han av biverkningar av AstraZenecas vaccin och har sedan dess kallat vaccineringen mot covid för en ”masspsykos”. Nu tvingas han ställa in flera spelningar på sin Europaturné efter att han drabbats av covid, berättar Daily Mail.
Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?
Det finns kräk. Och så finns det kräk. Bland de värsta kräk man kan föreställa sig är folk som lurar äldre människor på pengar. På det myllrande, mångkulturella Hötorget kryllar det av dem. Polisen har nyligen stoppat två av dem, ett par riktigt vidriga kretiner som tjänat grova pengar på att vägra ta emot kontanter och ”hjälpt” äldre slå in en rejält saltad köpesumma på deras betalkort.
Som tidigare kommun-, landstings- och riksdagspolitiker förvånades jag många gånger över den långsamma politiska beslutsprocessen. Långbänkar som Förbifart Stockholm, Östlänken, Bromma flygplats eller utbyggnaden av snabbtåg har ju debatterats i årtionden och så grundligt att alla möjliga följder av dessa projekten borde vara kända.
/
Twitterpolisen Nadim Ghazale, som uttryckt en önskan om islamiska hädelselagar,
har nu startat en aktivistgrupp i syfte att få fler invandrare som polischefer. Nu kräver
allt fler hans omedelbara avsked från poliskåren, då han vid flera tillfällen
uttryckt en partiskhet som inte är förenlig med anställningen.
Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)
I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 14/8) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Dolf, en av de Det Goda Samhällets kommentatorer.
I detta avsnitt pratar Eddie och Dolf om science fiction-klassikern År 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Filmen, som regisserades av Stanley Kubrick, kom ett år före månlandningen som firade femtioårsjubileum i år. Manuset skrevs tillsammans med författaren Arthur C. Clarke som parallellt med detta arbete skrev en roman med samma namn. Filmen och romanen är väldigt olika. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.
Orden kom som en kommentar i mitt Facebookflöde när jag hade beklagat mig över att min hyresvärd hyrt in en inkompetent trädgårdsfirma som utplånade den vackra och frodiga hägg som stått vuxit sig stor under åratal. ”Igenkännandets glädje är ständigt utsatt för attacker” skrev en vän och jag insåg att det är exakt så det är. Det finns en medveten strategi för att inte bara förminska utan nära nog förinta allt det vi känner igen och gläds åt, allt för att vi ska bli så lättledda som möjligt. Det kan handla om allt från en anspråkslös hägg till en konsthall förvandlad till en bunker.
I egenskap av återkommande krönikör i en välrenommerad publikation har jag naturligtvis betydande makt. Men jag har lärt mig av Bamse – eller om det möjligen var av Astrid Lindgren – att den som är stark också måste vara snäll. Därför drar jag mig för att läxa upp och förhåna andra skribenter för deras enfaldiga inlägg ty jag misstänker att deras blamager visserligen till dels beror på moraliska defekter men framför allt på klen begåvning.
Mediesverige, inte minst stats-TV och statsradio, har uppenbarligen bestämt sig för att alltid i inslag omnämna Paludan som högerextrem. Inslag utan användande av epitetet högerextrem har mig veterligen aldrig skett.
I ett avsnitt från lokal-tv i Västerås 12 maj omnämns Paludan fyra gånger vara två gånger som högerextrem.
KATEGORI: Hanif Bali visar vägen. Studio Ett:s modiga reporter Katarina Gunnarsson har än en gång gett sig ut på en våghalsig reportageresa. Denna gång har hon tagit sig ända ut till Ursvik på Järvafältet. Långt bort från Radiohusets trygga och välkända korridorer på Gärdet.
På denna video syns Rasmus Paludan bränna koranen, en påstått helig bok bestående av spridda, förvirrade tankar om livet och tillvaron i stort. Denna bok anses som helig av lika förvirrade, över världen spridda människor, ofta med ursprung i illa fungerande, korrupta och våldsplågade länder, som blivit sådana därför att dessa människor gjort länderna just så vedervärdiga att de inte vill vistas i sina egna skapelser.
En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.
