PATRIK ENGELLAU: Putin och de största fältherrarna

Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?

Själv skulle jag nog sätta Stalin snäppet högre än Hitler även om matchen är svår att avgöra. Det är särskilt Stalins envisa och framgångsrika principfasthet vid Stalingrad som motiverar min dom, särskilt som Putins krigsföring i mycket tycks vara inspirerad av den store företrädarens framgångar.

Många historiker hävdar att det var slaget vid Stalingrad som avgjorde andra världskriget och därmed kampen mellan de två ledargiganterna. Slaget pågick från sommaren 1942 till den tyske generalen Paulus kapitulation i januari 1943. Stalins vinnande militära koncept antyds av att 0,8 miljoner tyskar och allierade dog under slaget medan 1,2 miljoner ryssar och andra sovjetfolk fick offra livet: Stalin prisgav utan att blinka hur många människor som helst av sitt eget folk vare sig de var militärer eller inte.

Hans stridsteknik följde av denna resoluta hållning. Vid fronten sköts och dödades fler ryssar än tyskar vilket åtminstone delvis berodde på att tyskarna var bättre tränade och utrustade. Men denna fördel för tyskarna bleknade inför den ryska taktiken som var att tvinga fram vem som helst i hur stora skaror som helst mot de tyska vapnen. Ryssarna hade dåligt med vapen så befälen skickade fram obeväpnade män mot fronten med uppgift att ta ifrån dödade kamrater deras gevär och tränga vidare mot tyskarna till dess att de själva dödades och därmed frigjorde ett gevär till nästa ryss som stod på tur att stupa.

Turligt nog för Stalin blev vintern särskilt kall det året med temperaturer kring minus 40 grader i november i krigsområdet. Tyskarna blev paralyserade när stridsredskapen frös och slutade att fungera. Här visade sig klara fördelar med Stalins metoder. Sovjetsoldaterna hade visserligen knappt några kläder men det gjorde inte så mycket eftersom deras beräknade livslängd efter att ha engagerat sig i batalj ändå var så kort att de inte hade tid att förfrysa. Stalins ordning var att slösa med människor och den ordningen gav utdelning vid Stalingrad och blev därmed Nazityskland undergång.

I många stycken är dagens ukrainakrig en fråga om en kraftmätning mellan två nationer, Ryssland och Ukraina. Men om man ska förstå tror jag att det är mer fruktbart att betrakta sammanstötningen enligt det ryska synsättet som en kamp mellan Ryssland och Nato (dit även Sverige i stort sett hör). Det som skiljer kontrahenterna är respektive ledarskaps benägenhet att utsätta sina folk för lidanden och plågsamma erfarenheter. I Stalins efterföljd har Putin inga problem med det men det har Nato-ländernas ledare hur illa man än kan tycka om många av dem. Det är ingen tillfällighet att demokratier, trots alla sina defekter, inte går i krig mot varandra.

Min tes är att västerlandets unika kompetens i en strid som den här är ekonomisk och teknisk styrka medan dess mest sårbara punkt är medborgarnas ovilja att utsätta sig för besvär. För Putin är det tvärtom. Ryssland släpar efter i allt som har med teknik och ekonomi att göra samtidigt som Putin, om han vill, kan stampa fram nya arméer av obildade soldater ur den ryska marken. Han behöver bara hitta på en ny berättelse om att Nato eskalerat det som han först kallade en särskild militär operation till ett regelrätt krig. Därefter kan han beordra allmän mobilisering för att ha kanonmat så det räcker. Minnet från det ärorika slaget vid Stalingrad lockar honom säkert.

Om kriget blir kort så kommer Nato att vinna genom att förse de beslutsamma och stridslystna ukrainarna med tillräckligt med moderna vapen. Men om det drar ut på tiden är risken att västerlandet, som nu är enigt och solidariskt med Ukraina och villigt förser landet med vapen och annat militärt stöd, tappar lusten. Det är det Putin hoppas på. Vad hans eget folk har för åsikter spelar inte så stor roll.

Det finns tillräckligt med anledningar att tro att västerlandet tröttnar och splittras. Ungerns motstånd mot EU-sanktioner mot Ryssland är ett problem. Frankrike och Tyskland gillar inte heller att bli utan den ryska gasen och oljan. Vi vet inte hur länge amerikaner och européer tänker tåla höjda energipriser. President Biden gör allt han kan för att skylla prishöjningarna på kriget och Putin men vi vet inte hur länge folk kommer att tro på den förklaringen. Rätt som det är kanske folk börjar misstänka att energiprishöjningarna och den övriga inflationen inte beror på Putins krig utan på västerlandets egen motvilja mot fossila bränslen och villighet att trycka pengar för att begränsa skadeverkningarna av de drakoniska och troligen obehövliga nedstängningarna mot coronapandemin.

Patrik Engellau