BITTE ASSARMO: De ständiga attackerna mot igenkännandets glädje

Orden kom som en kommentar i mitt Facebookflöde när jag hade beklagat mig över att min hyresvärd hyrt in en inkompetent trädgårdsfirma som utplånade den vackra och frodiga hägg som stått vuxit sig stor under åratal. ”Igenkännandets glädje är ständigt utsatt för attacker” skrev en vän och jag insåg att det är exakt så det är. Det finns en medveten strategi för att inte bara förminska utan nära nog förinta allt det vi känner igen och gläds åt, allt för att vi ska bli så lättledda som möjligt. Det kan handla om allt från en anspråkslös hägg till en konsthall förvandlad till en bunker.

Om denna bunker – som mest av allt påminner om sarkofagen över reaktor fyra i Tjernobyl – skrev Patrik Engellau en lysande krönika för en tid sedan. Han hävdar (och jag håller fullkomligt med) att det är ett fullt medvetet val, för att visa medborgarna vart skåpet ska stå:

”Det hela går ut på att vi inte ska känna igen oss i vårt land och vår kultur. Vi ska inte förstå den värld härskarna skapar och vi ska lära oss att allt vi står för, till exempel att det ska vara lugnt i klassrummen och att buset ska sys in, har slutat att gälla. På det viset berövas vi en fungerande verklighet att ta spjärn emot när vi framför våra åsikter. Det vi tror på är en villfarelse och vi ska därför hålla tyst.”

Igenkännandets glädje ska kväsas, helt enkelt. Och detta har pågått så länge och med en så målmedveten ihärdighet att det numera ligger i DNA:t hos politiker, myndigheter, bostadsbolag och i princip alla samhällsaktörer som har makt att påverka. Ska det byggas ska det byggas på ett sätt som får oss att känna oss vilsna.

Det här arroganta, rentav fientliga, förhållningssättet till medborgarna tog fart med folkhemsbygget, det hävdar jag bestämt. Jag har genom åren fått en hel del kritik för det påståendet eftersom folkhemmet upplevs som en trygg och trivsam plats, med hög grad av välmående och välstånd. Och på många sätt var det förstås också så. En stor del av svenska folket välkomnade det nya samhället, för många blev förbättringen påtaglig när sådant som statsystem försvann och nya reformer infördes och man började bygga funktionella bostäder med varmt och kallt vatten, slask och badrum.

Men folkhemsbyggarna ville mer än bara bygga – de ville också riva. Och då menar jag inte att de bara ville riva ner gamla orättvisor. De ville riva allt det gamla och framför allt just det som gav glädje och tillhörighet. För att svenskarna skulle kunna övertygas om att socialdemokratins nya samhälle var det enda rätta krävdes att banden till historien och kulturarvet kapades så effektivt som möjligt. Det är därför igenkännandets glädje ständigt attackeras.

I många avseenden har politikerna tyvärr lyckats. Det finns gott om svenskar som numera hävdar att Sverige före folkhemmets tid var en grå och dyster plats utan vare sig glädje, driftighet eller hopp när det i själva verket var precis tvärtom. Det var just driftighet och hopp som fick en fjärdedel av svenskarna att utvandra för att skapa sig ett bättre liv – och det var driftighet och hopp som fick resten att stanna kvar och bygga upp landet. Och glädjen fanns, då som nu, i det lilla och vardagliga. I igenkännandet. Igenkännandets glädje i en vacker hägg, med den karakteristiska doften som signalerat vår och ljus för generationer, eller i en konsthall inhyst i en estetiskt tilltalande byggnad som i över 100 år lockat hög och låg till konstens värld.

Allt sådant ska bort. Ju förr desto bättre. Igenkännandets glädje är ett hot mot maktfullkomliga politiker och det samhällsexperiment som pågått i decennier och som syftar till att göra oss rotlösa och maktlösa. Följden är att det finns det svenskar som på fullt allvar hävdar att svensk kultur inte existerar och att Sverige som nation inte har något värde. Svenskar som gett upp hela sin kulturella identitet och blivit lakejer åt en oanständig politisk adel som inte har någon förankring i verkligheten.

Foto: Grusväg från tiden före folkhemmet (Bitte Assarmo)

Bitte Assarmo