Det kan säkert tyckas att jag redan skrivit väldigt mycket om påskens upplopp och det som jag anser är terrorattacker, och jag erkänner att det här har tagit mig hårt. Jag föddes 1962 och växte upp i ett land där det rådde ordning och reda, där polisen använde sitt våldsmonopol när kriminella hotade allmänheten och där man kunde känna sig trygg med att uttrycka sina åsikter. Man kunde kritisera vilken religion som helst utan att behöva utstå hot och våld och om någon tagit sig för att bränna en religiös bok skulle berörda på sin höjd ha skrivit en indignerad debattartikel.

Ingen politiker, medieperson eller polis i landet där jag växte upp skulle ha fått för sig att plötsligt gasta om att det minsann är fel att kritisera en religion eller en religiös bok.

Idag ser Sverige helt annorlunda ut. Det svamlas om kränkningar mot islam, som vore Sverige ett land som råder under islamisk lag. Nyligen läste jag att Malmöpolisen har anmält Rasmus Paludan för hets mot folkgrupp. När polisen agerar på det sättet har jag svårt att tolka det på annat sätt än att terroristerna har vunnit, om inte kriget så i alla fall slaget. Det är så sjukt så att man knappt kan ta in det.

Birgitta Sparf skrev utmärkt om detta häromdagen här, då hon klädde av twitterpolisen Nadim Ghazale in på bara skinnet. Denne person – som omhuldas av vår justitieminister – menar på fullt allvar att det är ett ”missbruk” av yttrandefriheten att kritisera islam och bränna koranen.

Med den skeva uppfattningen om lagstiftningen har han än en gång visat hur olämplig han är som polis. Yttrandefriheten är ett fundament för det demokratiska, sekulära samhället och kan inte villkoras. Den ska inte kunna sättas ur spel för att vissa grupper i samhället uppfattar sig själva som särskilt vördnadsvärda, och att det finns poliser som på fullt allvar vill inskränka den är ett oerhört allvarligt problem.

En annan demokratifientlig mörkerman som nu vädrar morgonluft är journalisten Atilla Yoldas. Han har startat en namninsamling för att göra koranbränning olaglig. Det är i sanning märkligt att en person som säger sig värna normkritik och vill göra upp med ”mansnormen” plötsligt visar sig vara en hängiven försvarare av en religiös tro där inga normer – framför allt inte mansnormen – får ifrågasättas.

Lyckligtvis verkar det som om allt fler nu inser vad det kan komma att betyda i längden, om mörkermänniskor som Ghazale och Yoldas får som de vill. Yoldas får skarp kritik i Expressen, där ledaren bland annat skriver att ”Det är en enorm skillnad mellan att angripa människor och deras egendom och att ge sig på idéer i form av böcker och symboler.

Genom historien har frän religionskritik varit ett viktigt verktyg för dem som vill främja minoriteters rättigheter, tänk bara på fotoutställningen Ecce Homo. Den rätten måste gälla även provokatörer.”

Dagens Nyheters Erik Helmerson skriver att ”Man måste inte bränna heliga skrifter. Men man måste ha rätt att göra det.”

Låt oss hoppas att även de styrande inser detta.

Nadim Ghazales och Atilla Yoldas utspel får mig att må fysiskt illa. Ingen av dem har en susning om vilka värderingar som byggt vårt svenska samhälle. Uppenbarligen har de seglat under falsk flagg i åratal, låtsats vara progressiva och toleranta när de i själva verket är motsatsen. Kanske skulle de trivas bättre i ett muslimskt land? Där skulle de ju inte behöva oroa sig över att bli provocerade av yttrandefrihet och andra demokratiska lagar utan kunna luta sig tillbaka i förvissningen att all kritik mot islam straffas hårt och rejält.

BILD: Annons för en skattefinansierad föreläsning med feministen Attila Yoldas som nu kampanjar för att förbjuda hädelse mot Koranen.