PATRIK ENGELLAU: Varför tog slaveriet slut?

Mellan 1500- och 1800-talet skeppades ungefär tio miljoner afrikaner som slavar över Atlanten. (En del källor uppger att det vid avfärden pålastades ytterligare två miljoner, lika många som dog under resan.) Den största gruppen hamnade i Brasilien, fem, sex procent i USA och de flesta övriga i Karibien för att jobba där eller vidareexporteras till USA. Det är lätt att begripa orsakerna till denna handel. Det behövdes arbetskraft till de nyupptäckta amerikanska områdena och ursprungsbefolkningen hade ingen lust att underkasta sig de hårda villkor som exempelvis portugiserna erbjöd på sockerplantagerna i norra Brasilien. När man försökte förslava indianerna flydde de lätt tillbaka in i de djupa skogarna där de sedan länge lärt sig att överleva. För de importerade afrikanerna var det svårare. De kände inte landet och när de flydde kom de aldrig särskilt långt utan blev normalt lätt infångade.

Men varför slutade slaveriet? Det är en mycket svårare fråga än den som gäller systemets uppkomst. Hur systemet upphörde är något som vi inte ägnar särskilt stor uppmärksamhet eftersom nutiden är mer intresserad av att förfasa sig över slaveriet och ge den vite mannen skulden för det än att fundera över varför den vite mannen slutade med den under så många århundraden lönsamma handeln.

Många förklaringar finns i svang. De flesta bygger på att ett nytt och mer humanitärt tänkande slog igenom med upplysningstiden vid 1700-talets slut. Några vita människor blev moraliskt besvärade av att andra vita människor tjänade pengar på att hålla svarta människor som slavar i okunskap och förnedring. Bilden ovan, som förekom på porslinsfirman Wedgwoods tallrikar, visar en av den brittiska abolitioniströrelsens ofta använda symboler. (Man får fyra miljarder träffar när man googlar på devisen.) År 1807 förbjöds all slavhandel inom det brittiska imperiet och därifrån spred sig motviljan mot slaveriet i den övriga västvärlden så att det vid århundradets slut var förbjudet överallt (utom i Afrika och Asien).

Men hade engelsmännen plötsligt blivit så samvetsömma att de av rent känslomässiga skäl valde att avstå från goda vinster? Det är en typ av fråga som jag, som nästan doktorerat helt klart i ekonomisk historia och därför borde veta, länge hade svårt att bli klok på. Att det hade något med kapitalismens framväxt att göra stod klart, men hur såg den sociala mekanismen ut?

Det var först när jag i relativt modern tid läste en skildring av förhållandena på en kaffeplantage i São Paulo vid 1800-talets slut, när slaveriet avskaffades i Brasilien, som jag började fatta lite.

Vid den tiden var det inte bara smålänningar som Karl-Oskar och Kristina som reste västerut för att bygga ett nytt och bättre liv utan även italienare med den skillnaden att italienarna reste till Sydamerika, exempelvis för att få jobb på kaffeplantager i São Paulo.

Plantageägarna hade nog aldrig varit så förtjusta i sina slavar och det verkar ha gällt generellt. Slavarna var nödvändiga men de var också jobbiga att ha att göra med även om de inte normalt försökte fly eller göra uppror. (Den blodiga slavrevolutionen på Haiti år 1804, som tog död på ett stort antal vita och etablerade en stat kontrollerad av svarta människor, hade tidigare sånär skrämt livet av vita slavägare också i det övriga Latinamerika.) Ett problem var att slaven måste köpas vilket betydde att slavägaren var tvungen att investera ett stort kapital för att få den arbetskraft han behövde. Detta gav, tvärtemot vad man kunde föreställa sig, makt åt slaven i dennes inbördes relation med ägaren. Ägaren var tvungen att i viss mån vårda sig om slaven som representerade ett värde. En bilägare sköter servicen om han inte vill att bilen snabbt ska förlora i andrahandsvärde. Slaven kunde därför räkna med att få mat. Den typ av plågsamma incitament som hungern representerade för den frie arbetaren drabbade sällan slaven. Den sortens svält och arbetslöshet som Karl-Oskar och Kristina fick lida i Småland existerade knappt för slaven hur eländigt och skymfligt livet i övrigt än gestaltade sig för honom.

Ett annat drag hos den amerikanska typen av plantageslaveri var att slaven inte hade något hopp om socialt avancemang. Slavarna i det antika Grekland kunde under gynnsamma omständigheter köpa sig fria men något motsvarande existerande knappast på västra halvklotet. Detta innebar att slaven knappast kunde påverka sina livschanser. Han hade ingen anledning alls att anstränga sig i jobbet. Mat skulle han få i alla fall och någon karriär var inte att tänka på. Slavens omständigheter gav honom incitament att göra sig lat och dum vilket också var den uppfattning som de flesta vita hade om sina slavar. En del slavar kunde förstås erbjuda andra fördelar. Det finns många berättelser från Brasilien om hur svartsjuka hustrur till plantageägare lät dra ut tänderna på vackra slavflickor för att deras män skulle tappa lusten.

Hur fick man slavarna att arbeta över huvud taget när naturliga incitament saknades? Man plågade dem genom piskning eller annan bestraffning som helst utfördes offentligt för att de övriga slavarna skulle ta intryck. Detta förbättrade förstås inte de sociala relationerna mellan klasserna i slavsamhället.

Några hundra års erfarenheter har en tendens att skapa svårföränderliga kulturer. Slavarnas slavmentalitet ändrades inte bara för att de plötsligt blev fria. Frihet betydde egentligen bara att det inte fanns någon som hade anledning att hålla dem vid liv. Nu står plantageägaren i São Paulo och resonerar med sig själv om hur han ska ha det med arbetskraften som efter slaveriets upphörande ska betalas med lön. Ska han anställa sina gamla slavar som i och med det trygga slaveriets upphörande har blivit arbetslösa eller ska han anställa nyanlända, arbetssugna – tänk på Karl-Oskar och Kristina – italienska lantarbetare för samma månadssumma?

Många eftertänksamma personer i Brasilien och säkert på andra håll oroade sig för hur de forna slavarna skulle klara livet när de blev fria. Det fanns anledning till det. Den framväxande kapitalismen hade inga känslor för socialt ansvar. På det viset skapades den underklass av före detta slavar som under minst hundra år blev det främsta sociala dilemmat i såväl Brasilien som USA.

Patrik Engellau