Karl Marx dictum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi kan vara svårt att ta till sig men är egentligen både självklart och betydelsedigert. Det betyder att den grupp som bestämmer – även detta är ett nog så knepigt koncept – inte bara ser till att skaffa sig ett materiellt bättre liv än de flesta utan också sätter sin prägel på samfundets ledande idéer.

Den amerikanske presidenten Calvin Coolidge uttryckte denna i grunden marxistiska tanke på ett för många vulgärt och utmanande sätt när han år 1925 i ett tal till pressens ledare förklarade att ”the business of America is business”. USA:s härskande klass, skulle Marx ha sagt, var kapitalisterna. Kapitalisterna ville maximera profiten. Statens uppgift, tydliggjorde Coolidge, var att hjälpa kapitalisterna att tjäna mer pengar. Ingen tyckte att det var något konstigt med detta upplägg och för övrigt fungerade det i jämförelse med alternativen ganska bra.

På sikt gynnar det inte alltid den härskande klassen att få som den vill. Till exempel beskriver Sokrates att oligarkiska stater – stater där ett litet antal mycket rika bestämmer – tenderar att snåla på sitt militära försvar eftersom de rika hellre ville stoppa pengarna i egen ficka vilket leder till att oligarkierna blir ett lätt byte för mer krigiska stater där exempelvis militären har makten.

En poäng med Marx observation, som jag anser vara ett av de mest användbara instrumenten i samhällsvetarens verktygslåda, är man får hjälp att förstå varför folk tänker som de tänker. Låt mig nämna ett exempel som jag retar mig mycket på. Det är utarmningen för att inte säga förintandet av begreppet ansvar. Ansvar ska inte utkrävas, ej heller mätas och framför allt inte premieras där det eventuellt förekommer. Man ska inte med skolbetyg utmärka om den enskilde eleven tagit ansvar för sin egen förkovran. När justitiekanslern nyligen på formella och obegripligt lösliga grunder slösade bort 840 000 kronor i skadestånd till en våldtäktsdömd fick det inga konsekvenser för ämbetsmannen. Ämbets- och tjänsteansvaret för statliga tjänstemän togs bort 1976. När Skolverket blir påkommet med fusk i PISA-undersökningarna för att de svenska skolresultaten ska se mindre dåliga ut blir det inga påföljder. Miljöaktivister får jobb på länsstyrelserna och missbrukar sina positioner till att trakassera bönder utan att det beivras.

Vad säger detta om vem som har makten i landet? En hel del, vill jag påstå. I varje fall ingår det inte i någon kapitalistetik att se genom fingrarna med ansvarslöshet. Arbetsgivare är mycket angelägna att de anställda ska ta ansvar eftersom ansvarstagande spar pengar och ökar profiten. Ej heller tål ett samhälle som styrs av militären att folk uppfostras att ta lätt på ansvaret. Den som i krig deserterar i stället för att ta sitt ansvar och kriga enligt erhållna order blir skjuten som straff och som tankeställare för de andra soldaterna.

Nu kanske du invänder att de samhälleliga sedernas förändringar inte har något med härskande klasser att göra utan i stället beror på civilisationsförändringar som man inte riktigt begriper. Men det tror inte jag. Jag tror att det finns en visserligen outtalad men fullt begriplig vilja bakom ansvarsurgröpningen (liksom andra diffusa mentala syndrom). Någon som har makten att göra något åt saken har ingen lust att göra det. Någon gillar ansvarslöshet.

I Sverige har vi åtminstone sedan 1974, när nu gällande regeringsform antogs, haft en härskarklass vars affärsidé inte varit som kapitalisternas, alltså att tjäna pengar åt sig själva, utan i stället att ta pengar från dem som faktiskt ansvarar för sig själva och tjänar pengar och sedan använda dessa skattemedel till att på olika sätt underhålla folk som väljer att bli politikerväldets klienter.

Att detta är politikerväldets affärsidé är ingenting som jag hittat på. Det står så i den regeringsform där politikerna själva definierat sin uppgift, nämligen i 1 kap. 2 §:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

I varje annat samhälle än ett politikervälde hade detta betraktats som något som särskilt åligger medborgaren själv, inte politikerna. Varje annat samhälle hade predikat medborgarens ansvar, inte politikernas.