Jag tycker inte om att inte förstå saker vilket, som du förstår, är ett slags självplågeri eftersom a) det knappt är något som man faktiskt förstår och b) det är jobbigt att skaffa sig den kunskap man tycker sig behöva.

En vanlig tankefigur som jag retar mig på är föreställningen att migranter inte får lära sig svenska ordentligt och att det därför är synd om dem samt att allt är statens fel för att den snålar med SFI. Till exempel har Dagens Nyheter den 22 augusti en artikel om att 28 000 ukrainare lever på dagsersättning från Migrationsverket för att de inte får jobb trots att de är universitetslärare i matematik och motsvarande. De får inte jobb för att de inte kan svenska och de får inte gå på SFI.

För några år sedan skrev jag en bok om Gud. En oplanerad poäng var att resonemanget sådär lite i förbifarten visade på orsakerna till den stora välståndsexplosion som gynnat västvärlden under 1900-talet. Min tes var att Gud vill att människornas tillvaro ska vara paradisisk redan i jordelivet och att han utrustat oss med tillräckligt med förnuft, naturresurser och andra förutsättningar för att möjliggöra denna lycka men att vi människor inte orkat mobilisera dessa omständigheter utan i stället hela tiden bett böner till Gud för att Han skulle lägga livet till rätta för oss. Till slut tröttnade Gud på människornas lovsånger och övriga inställsamma fjäsk och utplånade sig själv i våra sinnen så att vi slutade tro på honom. Vi insåg då att om vi ville leva med hygglig levnadsstandard så fick vi ordna det själva. Så inleddes en väldig intellektuell knoppning som vi brukar kalla Upplysningstiden och två sekler senare slog ut i full blom med rinnande vatten och solkustresor till alla. Sens moralen är att människan tvingas leva kvar i sin jämmerdal så länge hon vägrar att uppbåda de resurser hon besitter och att det är först när hon slutar tro att hon ska räddas av något övernaturligt som hon får kontroll över sitt öde.

Kanske har jag bara inte hållit ögonen öppna men jag har ingen känsla av att någon riktigt uppmärksammat den stora omvälvning som rimligen är på väg inom klimatpolitiken.

Greta Thunberg brukar säga att vi måste lyssna på vetenskapen varmed hon menar ett stort antal statsfinansierade forskare som hävdar att mänskligheten bara har en kort tid på sig – det brukar vara omkring tio år – för att genomföra ett antal drastiska åtgärder för att förhindra att jorden går under. Den här gången är den globala uppvärmningen det stora hotet men det har tidigare funnits åtskilliga andra lika skräckinjagande faror, exempelvis global nedkylning med tillhörande ny istid, så mycket överbefolkning att det bara fanns ståplatser kvar, uttömning av alla naturresurser och så vidare. Vi har alltid bara haft tio år kvar till den aktuella ragnaröken.

Den här texten skrev jag för fem år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Då och då får jag en hisnande känsla i magen, som ibland gränsar till panik, när jag tänker på vad politikerna – det känns mest relevant att dra all över en kam – utsätter mitt land för. Till min bedrövelse upptäcker jag att många andra delar min oro. Bedrövelsen beror på att oron känns mer befogad när den delas av andra. Jag kan inte så lätt skriva av den som ett personligt feltänk.

Du kan med fördel hoppa över den här texten för inte ens jag själv är säker på att jag tänkt rätt. Å andra sidan kan det kanske vara intressant för dig ett avslöja eventuella fel.

David Ricardo (1772 – 1823; bilden) var en nederländsk jude som flyttade till England och blev börsmäklare och nationalekonomisk tänkare. Liksom jag (och de flesta andra seriösa ekonomer, Marx till exempel) var han besatt av att försöka förstå hur ett ekonomiskt överskott i ett samhälle kan uppstå och fördelas bland de, som han såg det, viktigaste samhällsklasserna, nämligen kapitalisterna, jordägarna och arbetarklassen. Ricardo, som själv var kapitalist och månade om låga löner för arbetarklassen, ansåg att jordägarna, framför allt den stora lantägaradeln, var parasiter och han skapade en teori för att bevisa det. Arbetarnas löner bestämdes till stor del av priset på bröd och Ricardos kapitalister såg hellre att brödet var billigt och jordägarna fattiga än att brödet var dyrt och jordägarna rika.