När tiden är mogen för någon viss innovation uppstår den ungefär samtidigt i många av varandra oberoende skallar. Begreppet geopolitik är ett exempel. Det uppstod kring förra sekelskiftet när politiken tog språnget bortom de nationella gränserna och började intressera sig för andra geografiska regioner, exempelvis i syfte att kolonisera dem. Den främste begreppsmyntaren ska ha varit den svenske geografen och filosofen Rudolf Kjellén (bilden) som anses ha varit någon sorts nationalsocialist. I Sverige är han mest känd som upphovet till konceptet folkhem som socialdemokratin sedermera gjorde ett stort nummer av.

I en privat mailslinga gör Lennart Bengtsson en betydelsefull observation som många av oss säkert haft på känn men åtminstone jag inte besvärat mig med att utveckla från en tärande, obehaglig känsla till ett begripligt resonemang. (Ja, det är så, har jag upptäckt, tankeverksamhet egentligen går till. Det börjar med någon sorts upplevelse i kroppen som visserligen kan bestå av hunger eller en annalkande förkylning men även av det dunkla obehaget av obekanta sensationer, i det här fallet att någon börjar använda begrepp som man inte fattar men som känns klart hotfulla, exempelvis konceptet försiktighetsprincipen.) Så här skriver Lennart:

Hur skärpta saker man än upptäcker och offentliggör så kan man vara säker på någon annan sagt ungefär samma sak, och troligen bättre, för länge sedan. I mitt fall kan det vara Sokrates men också Ulf Nilson, den förre stjärnreportern på Expressen.

För snart fyrtio år sedan skrev jag en historiebok som förklarade västerlandets, särskilt Sveriges, historia från 1200-talet till ungefär nu. (När jag ändå fått upp farten på publiceringsdagen kunde jag lika gärna skriva de kommande årtiondenas ännu inte timade historia.) En av mina teser var att västvärlden är på väg in en lika omvälvande epok som renässansen och upplysningstiden då allt ställdes på huvudet, inga gamla sanningar längre gällde, oro och ångest grep omkring sig men verkligheten efteråt, när dimman lättat och folk såg klarare, i båda fallen visade sig ha blivit en hel del bättre.

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet. Det är farligt. Coca-Cola ska vi inte tala om. Staten har avancerade planer på att lägga restriktioner på sockerförbrukningen, någon sorts förbud, kanske, eller skatter. På så vis kan oskicket kontrolleras.

Om man frågar en normal person vilket som är bäst, integrering eller segregring, så möts man av en sned och misstänksam blick som antyder att man troligen är rasist. Eller också sägs det rakt ut och med förakt: du måste vara nån sorts rasistjävel.

Det finns två slags klimatalarmister med var sina uppfattningar om hur klimatproblemen ska tacklas. Båda är orealistiska fast på olika sätt.

Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.

Jag har därför gjort en taxonomi vilket, om jag begripit rätt, betyder att dela in företeelser i olika arter. (Till exempel har EU infört en taxonomi för att skilja håll- och förnyelsebara energikällor från fossila och ohållbara. Med utgångspunkt i denna taxonomi har EU bestämt att naturgas är håll- och förnyelsebar eftersom Europa behöver naturgas och det vore ohållbart att neka Europa vad Europa behöver. Om naturgasen i framtiden inte längre behövs kan man förstås taxonomera tillbaka den till fossil.)