I serien praktiska förenklingar vill jag påstå att alla samhällen indelar sig i två grupper, underklass och överklass. Det är inte riktigt sant ty naturfolken är ofta så fattiga att de inte ens har råd att hålla sig med ett aldrig så påvert socialt toppskikt och därför uppvisar många sympatiska drag av solidaritet, broderskap och jämlikhet. (Marx uppmärksammade sådana samhällsformationer och kallade dem för ”primitiv kommunism” och ”urkommunism”, kanske för att antyda att den kommunism han själv trodde på inte var något sent påfund utan rentav mänsklighetens ursprungliga sociala ordning.)

Jag tror det var professor Jan Blomgren som formulerade ett slags förnyelsebarhetens järnlag som paradoxalt säger ungefär att ett land som satsar på att producera förnybar el blir gradvis mer beroende av fossiler (och skyll inte på Jan om jag har fattat fel). Mekanismen kan vara så enkel att det slutar blåsa under en period, som just nu i Texas, och att det saknas tillräckligt med reservkraft. En annan mekanism kan vara att reguljära elproducenter som kärnkraftverk får lönsamhetsproblem när vindkraften bereds företräde i distributionsnäten varför nya gaskraftverk måste byggas som också får ekonomiska problem eftersom utnyttjandegraden blir riskabelt låg.

Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.

Tänk dig följande undersökning av en slumpmässigt utvald andel av befolkningen. För varje undersökt person skulle man mäta skostorlek och göra en intelligenstest. Resultatet skulle bli häpnadsväckande. Inom visst intervall av skostorlek skulle man tydligt se att ju större fötter, desto högre intelligens. (Detta är faktiskt sant, förklaringen kommer lite längre ner i texten). 

Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så. Deras politiska uppfattningar koagulerade under Olof Palme, som de hatade, och sedan dess har de envist hävdat att allt ont är sossarnas fel och att en borgerlig regering är den enda lösningen.

Ny bok av etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, som förklarar valet av titel så här:

”Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.

Redan före februariinvasionen sa Putin att de verkliga motståndarna inte var Ryssland och Ukraina utan Ryssland och USA (eller kanske Nato, jag minns inte exakt). Putins bedömning var åtminstone för mig svår att förstå under krigets första, jublande månad när ukrainarna genom mod och fosterlandskärlek gav Ryssland mer smörj än någon, varken Ryssland eller USA, ens kunnat föreställa sig. Tvärtemot Putins teorier framstod Ukraina som en egen, fullvärdig militär motståndare mot Ryssland.

Några figurer som tilltalar mig alldeles särskilt i Astrid Lindgrens sagovärld är rumpnissarna. De fnattar runt, studerar människorna för att upptäcka rim och reson i människornas beteende. De lyckas aldrig begripa något och vänder sig därför bekymrat till varandra och frågar uppgivet ”Voffo gör di på dette viset?” Om jag blev förvisad till Lindgrens värld skulle jag nog trivas bäst hos rumpnissarna eftersom jag är så van att ställa deras fråga att mitt integrationsbehov vore minimalt.

När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev. 

Ingen rast och ingen ro för statstelevisionen, inte ens i semestertider. De fortsätter oförtrutet sin propaganda för normalisering av den totalitära politiska ideologin islam, hederskultur och kvinnoförtryck.

Här sitter två modevetarpretton i SVT på stranden, skenbart för att upplysa oss om badmodet genom tiderna. Men för ett tränat öga är det inte svårt att se det egentliga syftet med inslaget. Det handlar om statlig folkuppfostran, inget annat.

Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.

En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.

Jag har just sett berättelsen om Jens Otto Krag och Helle Virkner på dansk tv.

Den är mycket fängslande. Se den! Den kommer snart också på svensk tv.

Jens Otto är en skitstövel. Han är också mycket framgångsrik och därför intressant. Den mest fängslande är ändå Helle Virkner – vilket hon också är som en av huvudrollsinnehavarna i Matador, bredvid The Wire världens kanske bästa Tv-serie. Hon är mycket sympatisk och intagande – i rutan, och som det verkar, i livet.

Igår skrev jag en text om föräldraansvar och om det bisarra i att föräldrar i så kallade utsatta områden ständigt kommer undan med att skylla på samhället. De får dessutom hjälp av det samhälle de klandrar. Polis och sociala myndigheter (som blir allt svårare att skilja åt) anger ständigt socioekonomiska omständigheter som orsak till kriminaliteten och medierna producerar snyftreportage i parti och minut. Men redan 2014 slog en svensk studie fast att kopplingarna mellan socioekonomisk utsatthet och kriminalitet är svaga.

I början av maj i år besökte jag USA, inte minst för att hälsa på min dotter som bor där med sin familj. Vid det laget förväntades Högsta Domstolen komma med sin dom i Roe vs. Wade, således sitt beslut om huruvida abortreglerna inte längre skulle vara en fråga för den federala regeringen utan i stället för de delstatliga regeringarna (vilket inte låter så dramatiskt förrän man inser att om delstaterna fick bestämma fritt så skulle många av dem kraftigt inskränka aborträtten). Läckta förhandsbesked antydde att HD skulle låta delstaterna bestämma.

Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden. Hon gillar vindkraftverk och mångkultur och menar att kvotering av kvinnor till de stora börsbolagens styrelser kan vara en bra idé eftersom vetenskapen visat att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Hon är en stark anhängare av uppfattningen om allas lika värde.

I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.

Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.