Under 22 år arbetade jag som mottagare inom socialbidrag på socialtjänsten. Ett jobb som jag verkligen älskade. Under en massa år satt jag sex timmar om dan i en mottagningstelefon som oupphörligen ringde.
I serien praktiska förenklingar vill jag påstå att alla samhällen indelar sig i två grupper, underklass och överklass. Det är inte riktigt sant ty naturfolken är ofta så fattiga att de inte ens har råd att hålla sig med ett aldrig så påvert socialt toppskikt och därför uppvisar många sympatiska drag av solidaritet, broderskap och jämlikhet. (Marx uppmärksammade sådana samhällsformationer och kallade dem för ”primitiv kommunism” och ”urkommunism”, kanske för att antyda att den kommunism han själv trodde på inte var något sent påfund utan rentav mänsklighetens ursprungliga sociala ordning.)
Nadim Ghazale är en mycket sympatisk och insiktsfull polis. Han rapporterar från och om Borås, en stad med 114 000 invånare. Även där har man ett växande problem med gängvåld.
Jag tror det var professor Jan Blomgren som formulerade ett slags förnyelsebarhetens järnlag som paradoxalt säger ungefär att ett land som satsar på att producera förnybar el blir gradvis mer beroende av fossiler (och skyll inte på Jan om jag har fattat fel). Mekanismen kan vara så enkel att det slutar blåsa under en period, som just nu i Texas, och att det saknas tillräckligt med reservkraft. En annan mekanism kan vara att reguljära elproducenter som kärnkraftverk får lönsamhetsproblem när vindkraften bereds företräde i distributionsnäten varför nya gaskraftverk måste byggas som också får ekonomiska problem eftersom utnyttjandegraden blir riskabelt låg.
PODCAST I ett avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN berättar Eddie (Mohamed Omar) om tre profeter som kom med uppenbarelser efter islams profet Muhammed. En indier, en perser och en afroamerikan. Alla tre grundade nya religiösa samfund.
Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.
Hur grova lögner och helt oförblommerad flyktingpropaganda kan våra statsmedier presentera, innan de diskvalificerat sig själva? Jag återkommer till svaret i slutet av denna text.
I ett program i P1, som missledande nog kallas ”Vetenskapsradion”, hör jag idag om Sveriges invandringspolitik. Vilka misstag har vi begått, och vad kan vi lära oss inför framtiden?
Tänk dig följande undersökning av en slumpmässigt utvald andel av befolkningen. För varje undersökt person skulle man mäta skostorlek och göra en intelligenstest. Resultatet skulle bli häpnadsväckande. Inom visst intervall av skostorlek skulle man tydligt se att ju större fötter, desto högre intelligens. (Detta är faktiskt sant, förklaringen kommer lite längre ner i texten).
Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så. Deras politiska uppfattningar koagulerade under Olof Palme, som de hatade, och sedan dess har de envist hävdat att allt ont är sossarnas fel och att en borgerlig regering är den enda lösningen.
Som så mycket annat i Sverige gällande massinvandringen präglas framförallt rapporteringen om de inflyttades deltagande på arbetsmarknaden av ren propaganda, undanhållande av fullständiga fakta och rena lögner.
Ny bok av etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, som förklarar valet av titel så här:
”Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.
Det är mycket rapporter om vädret just nu. Och om klimatförändringarna. Men huruvida värmeböljor, slagregn och andra väderfenomen är vanliga väderfenomen eller symtom på klimatkrisen beror mest på om svenskarna har semester eller inte. I alla fall om jag tolkar meteorologerna på väderinstitutet Storm rätt.
Ett under senare tid ofta använt angrepp mot dem som kritiserat invandringen är att beskyllda dessa kritiker för att vara förledda av en konspirationsteori – den om folkutbytet. De välförståndiga är så säkra på sin sak att de inte bekymrar sig om befintlig statistik, t. ex. detta diagram sammanställt av Gunnar Sandelin:
Redan före februariinvasionen sa Putin att de verkliga motståndarna inte var Ryssland och Ukraina utan Ryssland och USA (eller kanske Nato, jag minns inte exakt). Putins bedömning var åtminstone för mig svår att förstå under krigets första, jublande månad när ukrainarna genom mod och fosterlandskärlek gav Ryssland mer smörj än någon, varken Ryssland eller USA, ens kunnat föreställa sig. Tvärtemot Putins teorier framstod Ukraina som en egen, fullvärdig militär motståndare mot Ryssland.
SVT Nyheter har stängt sitt kommentarsfält på Twitter, med anledning mordförsöket i Skellefteå eller, som de kallar det, ”den tragiska händelsen”. De får nu skarp kritik från Twitteranvändare som menar att den allmänhet som betalar för public service också borde få kommentera nyheterna. Men få är förvånade.
Några figurer som tilltalar mig alldeles särskilt i Astrid Lindgrens sagovärld är rumpnissarna. De fnattar runt, studerar människorna för att upptäcka rim och reson i människornas beteende. De lyckas aldrig begripa något och vänder sig därför bekymrat till varandra och frågar uppgivet ”Voffo gör di på dette viset?” Om jag blev förvisad till Lindgrens värld skulle jag nog trivas bäst hos rumpnissarna eftersom jag är så van att ställa deras fråga att mitt integrationsbehov vore minimalt.
När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev.
Ingen rast och ingen ro för statstelevisionen, inte ens i semestertider. De fortsätter oförtrutet sin propaganda för normalisering av den totalitära politiska ideologin islam, hederskultur och kvinnoförtryck.
Här sitter två modevetarpretton i SVT på stranden, skenbart för att upplysa oss om badmodet genom tiderna. Men för ett tränat öga är det inte svårt att se det egentliga syftet med inslaget. Det handlar om statlig folkuppfostran, inget annat.
Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.
Fortsatt användning av sanktioner mot Ryssland kan leda till ännu allvarligare konsekvenser, till och med, utan överdrift, katastrofala konsekvenser på den globala energimarknaden.
Så sa Putin häromdagen.
En gång kom jag hem till en 25-årig svenska. Jag skulle kolla om jag ville hyra hennes lägenhet för hon skulle flytta. Då jag kom in i lägenheten var det första jag såg en stor byrå. På byrån stod massor av flaskor och burkar med alkohol. I många andra kulturer gömmer folk sina alkoholflaskor men det gjorde ej den här tjejen. För henne var drickandet en religion.
Jag läser ibland optimistiska tongångar i press och på sociala medier när det gäller Sveriges snabba demografiska förändring, de stora religiösa och kulturella motsättningar som följer med denna omdaning av landet samt den explosionsartade utvecklingen av kriminalitet och dödsskjutningar som kan kopplas till densamma. Det kan låta så här:
En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.
Jag har just sett berättelsen om Jens Otto Krag och Helle Virkner på dansk tv.
Den är mycket fängslande. Se den! Den kommer snart också på svensk tv.
Jens Otto är en skitstövel. Han är också mycket framgångsrik och därför intressant. Den mest fängslande är ändå Helle Virkner – vilket hon också är som en av huvudrollsinnehavarna i Matador, bredvid The Wire världens kanske bästa Tv-serie. Hon är mycket sympatisk och intagande – i rutan, och som det verkar, i livet.
Lennart Bengtsson hade vänligheten att i bekantskapskretsen sprida ett antal spännande artiklar om världens miljöpolitik. Kanske läser jag in ett överdrivet dramatiskt budskap i artiklarna men det beror i så fall på att jag i flera år väntat på detta budskap, nämligen den internationella miljöpolitikens gradvisa sammanbrott.
Igår skrev jag en text om föräldraansvar och om det bisarra i att föräldrar i så kallade utsatta områden ständigt kommer undan med att skylla på samhället. De får dessutom hjälp av det samhälle de klandrar. Polis och sociala myndigheter (som blir allt svårare att skilja åt) anger ständigt socioekonomiska omständigheter som orsak till kriminaliteten och medierna producerar snyftreportage i parti och minut. Men redan 2014 slog en svensk studie fast att kopplingarna mellan socioekonomisk utsatthet och kriminalitet är svaga.
I början av maj i år besökte jag USA, inte minst för att hälsa på min dotter som bor där med sin familj. Vid det laget förväntades Högsta Domstolen komma med sin dom i Roe vs. Wade, således sitt beslut om huruvida abortreglerna inte längre skulle vara en fråga för den federala regeringen utan i stället för de delstatliga regeringarna (vilket inte låter så dramatiskt förrän man inser att om delstaterna fick bestämma fritt så skulle många av dem kraftigt inskränka aborträtten). Läckta förhandsbesked antydde att HD skulle låta delstaterna bestämma.
Polisen larmar nu om att barn löper en extra stor risk att rekryteras till kriminella gäng under sommaren. Men ingen vill prata om vilka det är som faktiskt möjliggör denna rekrytering. Ingen vill prata om föräldrarnas ansvar.
Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden. Hon gillar vindkraftverk och mångkultur och menar att kvotering av kvinnor till de stora börsbolagens styrelser kan vara en bra idé eftersom vetenskapen visat att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Hon är en stark anhängare av uppfattningen om allas lika värde.
I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.
Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.
DET GODA SAMHÄLLET 