BITTE ASSARMO: Här är thrillerserien som du helst bör undvika

Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.

Spoilers och spoilers, förresten. Om jag ska vara helt ärlig slutade jag titta efter två avsnitt eftersom det var direkt plågsamt. Sedan hoppade jag till sista för att ta del av upplösningen. Som också var en pina.

Det var faktiskt längesen jag såg en så pinsamt dålig serie som Trasdockan. Brittiska serier brukar generellt hålla hög klass, men detta var ett lysande – eller rättare sagt stinkande – undantag. Kanske är det inflytandet från de amerikaner som varit inblandade, kanske är det bara så att britterna själva inte alltid förstår hur förbaskat bra de är på klassisk thriller utan vill ”utvecklas”. Om det kan kallas utveckling att infantilisera en dialog och skapa ett persongalleri som inte har någon som helst förankring i verkligheten har de sannerligen lyckats över förväntan.

Trasdockan inleds med att man hittar ett antal kroppsdelar som sytts ihop till en bisarr docka. Redan där sätts ribban, med en löjeväckande dialog och en barnsligt uppsluppen stämning som inte alls passar in i sammanhanget.

”Det här var ju inte det konstigaste jag har sett”, säger den tuffa kvinnliga polisen raljant och den obalanserade manlige kollegan instämmer. Sen börjar de fnissande räkna upp andra mordfall som varit ännu mer bisarra.

Jag förmodar att serieskaparna tror att de skapat en cool och hårdkokt snutdialog, och att vi ska få intrycket att det här är de tuffaste poliserna i mannaminne, men det har de alltså inte. I själva framstår poliserna som psykopater och det är IQ fiskmås-varning på varenda mening de vräker ur sig.

Med sig har de också en polis från New Jersey, som flyttat till England av skäl som inte riktigt framgår. Hon ser ut och beter sig ungefär som om hon snart ska fylla 13 år.

Det är faktiskt lite svårt att förklara exakt hur usel den här serien är. Eftersom jag inte läst boken som ligger till grund för den kan jag heller inte avgöra om den följer förlagan. Boken blev förvisso en bästsäljare, men det säger egentligen ingenting – jag har läst ett antal bästsäljare som varit så tröga och trista och dåligt skrivna att jag gäspat mig igenom dem. Så om du, liksom jag, tycker om vuxna thrillerserier med en vuxen och trovärdig dialog och ett intressant persongalleri, så ska du nog låta bli att se den här serien.

Det finns dock flera andra deckare och thrillerserier som är värda att se på de många streamingtjänsterna, även SVT Play. Själv har jag fastnat för Britbox, som är riktigt bra och där man bland annat kan se underhållande McDonald & Dodds, Shetland, de tio första säsongen av Ett fall för Vera och den lysande miniserien En mördares leende.

Bitte Assarmo