Den kända juristen, och tidigare Generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, Anne Ramberg uttrycker sorg över att den twittrande polisen Nadim Ghazale släckt sitt Twitterkonto. Ghazale avslöjades tidigare i somras med att ha spritt hat och rasism på sociala medier. Det är dock inget som bekymrar Anne Ramberg. Hon ger istället sitt fulla stöd till Ghazale, och skriver på Twitter:

Vi måste säga ifrån när hatet härjar fritt på sociala medier. Att journalister och riksdagsledamöter bidrar härtill är bedrövligt.

Man skulle ju ha önskat att en uppburen jurist var anständig nog att rikta de orden till den verklige hataren, nämligen Ghazale själv. Det är ju trots allt han som låtit sitt hat härja fritt på sociala medier.

Men inte då. Anne Ramberg tar istället Ghazales parti, utan att bry sig det minsta om att hon därmed också uttrycker sitt stöd för dennes antisemitism och rasism.

När man läser vad hon skriver är det lätt att tro att hon helt enkelt är lite bakom flötet, men så behöver det inte vara. Jag tror att det främst handlar om självgodhet. Genom åren har jag sett tillräckligt många uttalanden från henne för att vara övertygad om att hon är en rejält bortskämd och självbelåten person. Och det är kanske inte så konstigt. Om man, som representant för advokatkåren, kommer undan med att kalla folk för ”bruna råttor” utan kännbara konsekvenser är det nog lätt att bli en pompös mallgroda.

Anne Ramberg retweetar också en text där tidningen Arbetets kulturskribent Johannes Klenell beklagar sig över att Ghazales rasistiska åsikter avslöjats. I texten berörs ingenting av den hatretorik som ledde till polisens magplask. Istället stickar Klenell offerkoftan tät kring Ghazales förmodat sårbara kropp. Sin kritik riktar han istället mot de anständiga människor som vägrade se åt ett annat håll när en representant för polisen uttryckt sig rasistiskt mot både judar och etniska svenskar.

Jag är rätt luttrad, men jag är ändå förbluffad över den envetna infantilism som Klenell ger uttryck för. Jag menar, tror han att det finns en enda vettig människa som köper hans resonemang? De enda som på allvar kan tycka att kritiken mot Ghazale är att jämställa med ”hat” måste ju faktiskt vara de som delar hans åsikter.

Det tål att tänkas på, både en och två gånger. Var står egentligen Anne Ramberg när det gäller antisemitism och rasism? Hur ser hennes värdegrund ut?

I sin egen värld är hon säkerligen godheten personifierad. I min värld har hon en minst sagt grumlig agenda och en direkt oanständig värdegrund.