BIRGITTA SPARF: Om det svenska språkets utarmning

Det finns många saker som är uttröttande med att arbeta med socialbidrag inom socialtjänsten. Det som nästan tröttade ut mig allra mest var att ständigt och jämt tvingas höra, och se i skrift, hur det svenska språket rådbråkas och misshandlas å det grövsta av alla de som fått tillåtelse att flytta hit.

Jag har all förståelse för att det är svårt att lära sig ett nytt språk. Det sägs ibland att svenska är ett mycket svårt språk att lära sig, vilket är helt felaktigt. Det är naturligtvis inte svårare att som vuxen lära sig svenska än något annat språk som inte är ens eget modersmål.

Det kan möjligtvis vara lättare för mig som etnisk svensk att lära mig ett annat germanskt språk. Men det skulle vara så gott som omöjligt för mig att lära mig till exempel arabiska, speciellt efter 15-årsåldern. Därför har jag inte heller valt att flytta till ett arabisktalande land.

Men alla de som tillåts flytta hit från till exempel arabisktalande länder förväntas kunna lära sig svenska på två år. Vilket är så länge som den formidabla och mycket generösa statliga introduktionsersättningen varar.

Detta gäller även de som kommer hit som analfabeter i 30-årsåldern. Och somalier, vars språk blev ett skriftspråk först 1972, betraktas inte annorlunda trots att somalier är en förhållandevis stor invandrargrupp i Sverige.

Att våra politiker tror att samtliga invandrare, på gruppnivå, ska kunna lära sig en funktionell svenska för arbete eller fortsatta studier på endast två år är naturligtvis helt befängt. Som så mycket annat inom den svenska invandringspolitiken.

Min uppfattning är att av dem jag träffat inom socialtjänsten som fått godkänt från SFI och anses redo för arbetsmarknaden så har cirka 90 procent fortfarande en helt undermålig svenska i både tal och skrift.

De kan möjligtvis fungera inom mycket enkla serviceyrken, och absolut inget fel i det. Men även inom till exempel städbranschen krävs bra kunskaper i svenska för att förstå komplicerade instruktioner för städmaskiner etc. Och när de släpps in i äldrevård och hemtjänst kan de bli direkt farliga på grund av språkförbistringen.

Det ska påpekas att inte alla som genomgått godkänd SFI hamnar på socialtjänsten. Vissa går även från SFI direkt ut i jobb eller vidare till vuxenstudier.

Detta säger SCB 2017 om de som helt saknar tidigare utbildning:

”Statistik från SCB som Skolverket beställt visar att väldigt få av de elever helt utan utbildning klarar SFI. I det statistiska underlaget har man följt omkring 50.000 elever i hela Sverige som var nybörjare på SFI 2014, fram till och med 2016 och analyserat deras studieresultat.

Av de 1715 personer som uppgett att de hade noll års utbildning från sitt hemland var det bara 9 procent av eleverna som hade klarat sig igenom hela SFI under perioden.”

Men det går enligt SCB inte mycket bättre för de som av SCB betraktas som högutbildade:

”Det kan jämföras med den grupp SFI-elever som har utbildning i 13 år eller mer. I den högutbildade gruppen hade 44 procent klarat samtliga kurser i SFI.”

Hela 56 procent i denna grupp klarar alltså inte heller kraven för godkänt på SFI på två år. Och då är kraven, som jag hävdar ovan, väldigt lågt ställda.

Jag vill också tillägga att det även inom min egen yrkesgrupp förekommer kollegor som har en mycket ofullständig svenska. Och de har inte bara blivit godkända av SFI utan även fått sin akademiska C-uppsats godkänd på Socialhögskolan.

Jag har under mina uppdrag läst mängder av avslag från dessa kollegor som är mycket svåra att förstå. Besluten börjar med ett resonemang som språkligt inte går att följa och landar i ett beslut om avslag som är helt obegripligt. Även för mig, som med min yrkesmässiga och juridiska kunskap borde kunna lista ut vad det hela handlar om.

Redan våren 1997, när vi på Socialhögskolan opponerade på varandras C-uppsatser, reagerade jag på några uppsatser som var språkligt helt obegripliga. Vilket jag naturligtvis framförde till våra examinatorer. Men de blev samtliga godkända av Socialhögskolan, som tillhör Stockholms Universitet, och gick ut som fullvärdiga svenska socionomer.

Svenskan utarmas allt mer inom samtliga våra institutioner, myndigheter och i sjukvården. Alltså inte bara inom våra statsmedier, vilka jag ofta kritiserar för just detta. Det förekommer överallt, och det skapar förvirring, osäkerhet och frustration för samtliga inblandade.

Birgitta Sparf