PATRIK ENGELLAU: Försiktighetsprincipen

I en privat mailslinga gör Lennart Bengtsson en betydelsefull observation som många av oss säkert haft på känn men åtminstone jag inte besvärat mig med att utveckla från en tärande, obehaglig känsla till ett begripligt resonemang. (Ja, det är så, har jag upptäckt, tankeverksamhet egentligen går till. Det börjar med någon sorts upplevelse i kroppen som visserligen kan bestå av hunger eller en annalkande förkylning men även av det dunkla obehaget av obekanta sensationer, i det här fallet att någon börjar använda begrepp som man inte fattar men som känns klart hotfulla, exempelvis konceptet försiktighetsprincipen.) Så här skriver Lennart:

Försiktighetsprincipen är lika omöjlig och galen som hållbarhetsbegreppet… Man målar upp diverse scenarier vilka alla är omöjliga att förutsäga som t ex att dagens utsläpp av koldioxid i atmosfären är ett hot mot mänsklighetens överlevande. Konsekvensen blir att man kan motivera införandet av totalitära åtgärder eftersom detta ytterst krävs om vi säkert vill avvärja potentiellt ultimativa hot. Eftersom sådana kan fantiseras ihop när som helst följer a priori att det totalitära samhället blir evigt.

Försiktighetsprincipen betyder alltså att man vid utformningen av åtgärder för att handskas med en risk bör – eller kanske vara skyldig att – vidta oändligt drastiska åtgärder så länge risken fortfarande inte är utplånad och för evigt tillintetgjord (som om det vore möjligt). Lennart påpekar att det kan bli hur dyrt som helst:

Därtill den logiska inkonsekvensen som består i att åtgärderna för att bemöta den tilltänkta faran bär en beräkningsbar kostnad medan den ihopfantiserade framtida händelsen, som till sin natur är inprediktabel, bär en helt okänd kostnad.

Men det är inte bara kostnaderna som kan bli helt ballistiska. Till den ekonomiska vantrivsel som försiktighetsprincipen förorsakar kommer krånglet, regelverken och myndigheterna som fortsättningsvis ska mäta, undersöka, bedöma och utveckla nya åtgärder mot risken. Om risken exempelvis är en urspårad säsonginfluensa kan man lätt hamna i ett tillstånd där alla människor måste vaccineras en gång i kvartalet eftersom skyddet bara håller några månader. Eller det kanske håller i decennier men försiktighetsprincipen kräver av nationaladministrativa säkerhetsskäl att äventyrliga vågspel med medborgarnas hälsa undflys.

Allt detta vore rättänkt, fullödigt och logiskt om man bara kunde identifiera den ”man” som enligt ovan ombesörjer ”utformningen av åtgärder för att bemöta den tilltänkta faran”. Vem som helst som betänkte konsekvenserna av att försiktighetsprincipen fick härja fritt i samhället som en rabiesdrabbad hund skulle naturligtvis fråga sig vem som ligger bakom konceptet och ägnar sina dagar åt att predika det. Här vill jag gärna presentera min egen käpphäst tillika bidrag till den moderna samhällsvetenskapen som är just att skylla på det i västerlandet, särskilt Sverige, härskande politikerväldet samt dess hjälpande skikt i de nationella välfärdsindustriella komplexen, således administratörerna och klienterna.

Politikerväldets legitimitet och raison d´etre är dess huvuduppgift i tillvaron är att det, i enlighet med regeringsformen 1 kap. 2 §, ska lösa alla tänkbara problem åt folket. Där passar försiktighetsprincipen som hand i handske ty den gör att inget problem är för litet för att åtgärdas oavsett vad det kostar och vad det medför i form av krångel. Och just därför motiverar det att politikerväldet skaffar sig större budgetar och mer makt, vilket, påstår jag, är försiktighetsprincipens viktigaste sociala funktion.

VSB

Här finns en grundkurs om försiktighetsprincipen.

Patrik Engellau