Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

Man, det vill säga jag, träffar numera inga sanna Sverigevänner om man därmed menar personer som inte bara älskar någon gammal idé om fosterlandets värdighet och anseende utan också är nöjda med den aktuella skötseln av landet. På den senare punkten visas mest hånfull nedlåtenhet mot den överhet som styr oss, det vill säga det samlade politikerväldet.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.

Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.

Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.

Kristerssons gäng har tagit hem valet. Det väcker två motsatta känslor hos mig, för det första ogrumlad glädje över att miljöpartiet åtminstone tillfälligt är förvisat från makten och förhoppningsvis bedövat, för det andra oro – eller kanske snarare gnagande övertygelse – att Kristerssons gäng inte är moget uppgiften. ”Det arbete som en ny regering står inför är enormt”, skrev jag häromdagen.

Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. I en serie intervjuer som Dagens Nyheter håller med partiernas ekonomisk-politiska talespersoner är det nu miljöpartiets tur att tala genom Janine Alm Ericson (bilden). Hon menar att ”det ekonomiska systemet idag inte tar hänsyn till vilka effekterna blir på miljön och klimatet” och att vi inte kan ha ”evig ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till naturens gränser”.