År 1936 publicerade den engelske ekonomen John Maynard Keynes sitt epokgörande verk The General Theory of Employment, Interest and Money som visade hur statsmakter – och därmed de politiker som styr staterna – kan rätta till samhällsproblem som man tidigare ansåg vara inbyggda i det kapitalistiska systemet, till exempel lågkonjunkturer och arbetslöshet. När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm tränades jag i de keynesianska tricken. Arbetslöshet beror på att folk sparar i stället för att konsumera, fick jag lära mig. Det kunde staten greja exempelvis genom att trycka pengar och dela ut till fattiga människor som garanterat skulle handla för dem. Eller också kunde politikerna ta pengar från de rika som har lägre konsumtionsbenägenhet (eftersom de sparar mer) och ge till de fattiga som har högre konsumtionsbenägenhet.

I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.

För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:

När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Ukrainakriget är anmärkningsvärt på det viset att experterna har haft lika fel som amatörbedömarna (eller om det kanske är motsatsen som är anmärkningsvärd). Det började med att varken amatörerna eller experterna trodde att det skulle bli någon invasion (om man inte räknar med några amerikanska underrättelseorganisationer som hade trumf på hand i form av satellitfotografier och militära insikter av typ att man inte i evighet kan hålla 175 000 soldater med bataljutrustning samlade och låta dem vänta till ingen nytta).

Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.

Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.

I serien förklaringar av saker som jag verkligen inte begriper avser jag nu att spekulera kring rubeln. För någon tid sedan förklarade Putin att ”ovänligt sinnade länder” inte längre skulle tillåtas betala leveranserna av gas och olja från Ryssland i enlighet med ingångna avtal, alltså med ersättning i dollar eller euro, utan i stället skulle tvingas betala med ryska rubler. Tyskarna, som utsattes för kravet, blev upprörda och protesterade.

Varför det? undrade jag. Pengar som pengar. Tyskarna kunde väl gå med sina eurosedlar till Forex och köpa rubel att betala med? Eller ryssarna göra motsvarande men tvärtom med de euros med vilka tyskarna ville gälda sina köp?

Jag hade förmånen att besöka ett seminarium arrangerat av Leif Östlings Kommission för Skattenytta. Det handlade om brott mot välfärdssystemen, till exempel bidragsfusk och bedrägerier som när invandrare (fast det ordet inte nämndes på seminariet) importerar handikappade anhöriga för att själva förvandla sig till assistenter och ta hand om assistansersättningen.

I Sverige, som jag känt det, är normaltillståndet att man litar på att saker ska fungera och att stat och myndigheter i stort sett ska säga sanningen. Tågen ska på det hela taget gå i tid och skollärarna ska kunna stava. Annars är det en skandal. Hur det märkvärdiga system ser ut som ligger bakom alla dessa vardagsframgångar bryr vi oss inte om eftersom saker och ting faktiskt fungerar som vi förväntar oss. Tillståndet kallas tillit.