ANDERS LEION: Den ljusnande framtid… 

I början på adertonhundratalet talade 25 procent av finländarna svenska, i dag talar fem procent detta andra officiellt erkända nationalspråk. 

Den finlandssvenska minoriteten är på många sätt mycket gynnad. Den har, i förhållande till sin ringa andel av befolkningen, en säkrad ställning inom politiken tack vare SFP, Svenska folkpartiet i Finland, och den har ett rikt kulturliv. 

Ändå kan det vara påfrestande att tillhöra en minoritet som i många fall möter ovilja från medlemmar av majoriteten. Trots århundraden av politisk och social samvaro är skillnaden mellan svensk och finsk mentalitet mycket påtaglig. Jag hoppas att ni kan läsa denna mycket dråpliga skildring från Axess 2013 av livet som svensk hyrläkare i Finland: 

En ung patient kom in mitt i natten med en huvudskada. En akut skiktröntgen av skallen visade ett s k epiduralhematom – en fruktad blödning som i svåra fall kan pressa ihop hjärnan och leda till döden. Närmaste neurokirurgiska klinik låg femtio mil söderut och patienten blev hastigt sämre. Akutjouren beslöt sig för att väcka en lokal snickare och bad honom komma in genast med sin borrmaskin. Med snickarens benägna hjälp borrade jourläkarna sedan ett hål i den skadades bedövade huvud. Blodet sprutade överallt, men operationen lyckades och patienten blev omedelbart bättre…   

Mannen viftar med armarna och skriker hejvilt på finska. Vissa av orden känner jag igen; ”ruotsalainen” betyder ”svensk” och ”perkele” betyder ”jävla”. På sätt och vis förstår jag hans svenskhat. Många finnar i Finnby känner sig som andra klassens medborgare. Bygdens ledande företagare och politiker är mestadels svenskar. Finnarna bor icke sällan i de sämre kvarteren, som härjas av alkoholism och sociala problem. De bråkiga, berusade män som kommer in till akuten mitt i natten är i princip alltid finsktalande. Som läkare i norra Finland får man sina fördomar bekräftade både dag och natt. I Finnby har det funnits svenskar och finnar i hundratals år, men i praktiken lever de helt skilda liv. Svenskarna är lite finare, lite rikare, lite bättre helt enkelt. Och nu har de till och med börjat ta hit sina egna läkare… 

Jag har också en del egna, talande erfarenheter. Efter en föreläsning om Viborg, vid vilken jag genom mina frågor avslöjade att jag kunde finska, blev jag vid utgången från föreläsningssalen upphunnen av en finne som, på mycket god svenska, attackerade mig för att jag var just svensk. Ett av hans argument var att de svenska vikingarna tog sexslavar från Finland… Vi skildes ändå som hövliga människor. Jag tackade honom, på finska, för att jag hade haft nöjet att få göra hans bekantskap. 

Det är inte ödesbestämt att det svenska språket skall utraderas i Finland. Vissa finsktalande föräldrar har börjat sätta sina barn i svenska förskolor och skolor för att de skall bli naturligt tvåspråkiga. I Björneborg, en s.k. svensk språkö, är numera antalet elever i den svenska skolan större än antalet svenskspråkiga i staden. (Uppgifter från skolans kvinnliga rektor i somras). 

Men, skulle den politiska och sociala utvecklingen i Finland kunnat vara lugnare och mindre besvärlig om man valt en annan väg? Finns det någon annan väg? 

Det finns det. Landet skulle ha kunnat indelas i kantoner efter majoritetens språktillhörighet i olika städer och i skilda regioner. Hade detta skett när det självständiga Finland skrev sin författning hade, med all sannolikhet, den svensktalande befolkningen varit mycket större. Det finns ju ett existerande, lyckosamt exempel.   

Vilken betydelse har nu allt detta tal om språk, författningar och kantoner? Det är den nuvarande svenska majoritetsbefolkningens enda möjlighet att överleva. Som Gunnar Sandelin upprepade gånger har visat, till exempel här och här, kommer den svenska befolkningen att inom några decennier vara i minoritet, och med största sannolikhet också en svårt ansatt sådan. I Malmö har det redan skett. 

Schweiz erbjuder då ett sätt för denna kommande, svenska minoritet att åtminstone hjälpligt bevara sitt språk och sin ärvda kultur och levnadssätt. Invandrarna må bli majoritet i Malmö och på andra håll. De får då ta ansvar för sitt eget öde i sina kantoner, leva på skatt från sin egen befolkning och ta hand om sin egen brottslighet. Svenskarna kan i sina kantoner klara sig med mycket mindre skatteuttag, lägre brottslighet och lägre kostnader för socialbidrag, arbetslöshetsbidrag med mera. Också skolorna kommer att fungera bättre: vara lugnare, erbjuda en trygg miljö för inlärning och därmed också prestera bättre resultat.   

Det kommer att vara mycket lätt att geografiskt indela landet i olika kantoner, eftersom de utomeuropeiska invandrarna redan nu lever i sina egna enklaver.   

Jag kan inte se något orättvist eller upprörande i denna lösning. Den är dessutom självförintande. Invandrarenklaverna kommer knappast till stånd, eftersom dess blivande invånare förstår vad som kommer att gälla – att de själva skall ansvara för sitt öde – och därför välja att återvända till sina hemländer redan innan deras enklaver kommit till stånd. De få kantoner som kommer att skapas också i verkligheten kommer sedan att gå under av samma skäl. 

Resultatet: Alla har fått som de vill. De existerande, det vill säga kantonerna med en existerande befolkning, kan slås ihop med spökkantonerna, det vill säga de som inte har någon befolkning. 

Ett nytt Sverige har uppstått, efter en femtioårig, olycklig parentes av förvirring och förvildning, på nytt mycket likt det som existerade de första årtiondena efter andra världskriget.  

Anders Leion