Killen på bilden har världens mest tröstlösa jobb. Wikipedia förklarar så här:  

Sisyfos har trotsat den mäktige överguden Zeus, och som straff för sin hybris döms Sisyfos till att rulla en tung sten uppför ett högt berg. För att klara uppgiften tvingas han använda alla sina krafter, men när stenen knuffats upp på bergstoppen rullar den ner på andra sidan – och Sisyfos får börja om från början. Detta arbete får han fortsätta med i eviga tider. 

Berättelsen om Sisyfos har inspirerat många författare och filosofer, till exempel nobelpristagare Albert Camus, att fundera kring människans ställning i kosmos och tillvarons intighet och andra liknande djupsinnigheter på temat att livet är meningslöst (eller om det var tvärtom, jag minns inte så noga).

Även jag har till och från under ett halvsekel försökt att få någon rätsida på den här myten men det är först på senare tid jag börjat begripa. Det handlar om svensk socialpolitik, såväl den utrikes som den inrikes.

Jag har jobbat i femton år med den utrikes socialpolitiken, även kallad u-landsbiståndet, och då och då under minst lika lång tid som betald rådgivare, så kallad konsult, åt den offentliga sektorn, inte minst dess sociala verksamhet.

Det stora problemet med socialpolitiken är inte att den inte fungerar, vilket den förstås inte gör. Man kunde tro att detta vore ett problem men eftersom människan är en kreativ och uppfinningsrik varelse så har hon utvecklat en fin lösning på dilemmat. Lösningen har varit att djärvt erkänna att allt man tidigare gjort visserligen har varit i stort sett förgäves men att man lärt sig av misslyckandena och nu äntligen funnit den rätta vägen.

Förstår du hur listigt detta grepp är? När jag jobbade i biståndet hade myndigheten en ekonomichef som sa att verket hade två huvuduppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen på gott humör. Båda uppgifterna är lika viktiga, sa han.

All personal är skarptänkt och upptäcker när saker inte fungerar. Då är risken att folk tappar modet. Därför är det angeläget att det ungefär vart tredje år utvecklas ett nytt synsätt som kan återställa framtidstron hos de anställda så att de återfår sin gamla spänst i stegen när de närmar sig myndighetens lokaler vid arbetsdagens morgon.

Under min period inom biståndet fick jag uppleva flera paradigmcykler som alla lovade sig ha nyckeln till framtiden och därför fungerade som elixir för personalen fram till att de några år senare visade sig lika värdelösa som alla de föregående och därför förpassades till historiens skräphög för dysfunktionella teorier.

Om jag håller mig till utvecklingsbiståndet var en stark och trovärdig teori som länge engagerade personalen att hela underutvecklingens problem var överbefolkningen enligt teorin att en kaka som delas på färre erbjuder större bitar till var och en. Verksamheten kom därför alltmer att drivas under kondomens tecken. Efter några år insåg man att det inte hjälpte. Då slog ett nytt tänkande igenom enligt vilket man i stället skulle satsa på att kakan skulle bli större. Nu blev det jordbruk för hela slanten i stället för barnbegränsning.

Men som du förstår fungerade inte det heller och då insåg alla att den uteblivna framgången berodde på att man inte satsat tillräckligt koncentrerat just på de fattigaste bönderna som antogs ha större utvecklingspotential än de rikare plus att de var fattigare vilket ju var en merit i sig.

Du undrar förstås om man aldrig kom fram till det självklara framgångskonceptet att satsa allt på kvinnor. Jodå, den grundtanken fyllde alla med ny glöd och arbetslust under många år. Om alla kvinnor bara fick en höna skulle inget kunna hejda utvecklingen.

På motsvarande sätt fungerar det hos de kommunala sociala myndigheterna. Även där är en huvuduppgift, troligen den främsta, att hålla personalen vid gott mod.

Nu undrar du säkert om jag håller på att avvika från ämnet som är myten om Sisyfos. Det gör jag inte, ty den isande insikt som slog mig alltför sent är om man plockar bort socialpolitikens, såväl den yttres som den inres, pråliga utanverk av tillfälligt inspirerande teorier så ser det ut som Sisyfos stenrullning där vi skattebetalare är Sisyfos.