Liksom en överväldigande del av alla svenskar och andra västerlänningar är jag fostrad i uppfattningen att demokratin är det bästa av alla statsskick och att den för hundra år sedan – i vissa länder lite tidigare – för alltid installerats i vår kulturkrets. Det anmärkningsvärda är att denna doktrin om demokratins överlägsenhet och fortsatta beständighet aldrig riktigt förklarades under min uppväxt. Tesen var så uppenbart sann att det inte behövdes några utläggningar från föräldrar eller skollärare för att trumfa in dess giltighet.

Även Sokrates ansåg demokratin vara det förnämsta av de olika statsskick som han kunde konstatera växelvis styrt de olika grekiska stadsstaterna under de sekler han kunde överblicka. På två punkter, varav den andra följer av den första, skiljer sig Sokrates demokratisyn från den som råder i  vår tid och vår kulturkrets.

För det första visste han precis varför han ansåg demokratin vara ett så enastående system. Det var, fastslog han, för att den strävar efter att maximera medborgarnas frihet. (De olika statsskicken i hans schema hade, enligt hans teori, olika grundläggande drifter. Under exempelvis oligarkin, som gällde när de rika härskade, hade staten ett enda mål som var att de rika skulle bli ännu rikare.)

Jag är inte säker på att vår tid har gjort klart för sig själv varför den sätter demokratin så högt. En del säger att det är för att medborgarna får välja sina egna styresmän samtidigt som de flesta numera verkar missnöjda med de potentiella styresmän som står till förfogande vid de sällsynta valen. Andra instämmer med Sokrates att det värdefulla med demokratin är att den ger medborgarna ett antal friheter, yttrandefrihet till exempel.

Poängen med friheten, sa Sokrates, var att den gjorde medborgarna oberoende av auktoriteter. Under demokratin vande sig medborgarna gradvis av med auktoritetstron. Barn lydde inte sina föräldrar och föräldrarna slutade uppfostra barnen och ville hellre vara kompisar och jämlikar med de unga. På liknande sätt struntade skoleleverna i lärarna som snart förlorade sin pondus.

Ju mer människorna maximerade sin frihet genom att undergräva samhällets auktoriteter desto svagare blev samhället och till slut togs makten över av en stark man, som Sokrates kallade tyrann, i avsikt att återställa ordningen. Demokratin gick således under för att den med de bästa avsikter ville utöka medborgarnas frihet.

Ibland leker jag med tanken att Sokrates kanske hade rätt. Det är ett hugskott som vår tids människor brukar förkasta med argumentet att filosofen levde för mer än tvåtusen år sedan och att vi nu för tiden vet så mycket mer än han rimligtvis kunde veta. Men det tror jag är feltänkt. På den här punkten visste han mycket mer än moderna människor just för att hans tids historia omfattade hundratals års erfarenheter av politikens förändringar i över tusen stadsstater. I jämförelse med det är vårt blickfång synnerligen begränsat. Vi vet inte egentligen inte ett dyft eftersom den moderna demokratin bara har ett sekel på nacken och vi inte på allvar funderat på dess eventuella inre förändringskrafter. (De enda undantagen jag kan komma på just nu är Michels teorier om oligarkins järnlag och Tocquevilles tes om utvecklingen av den despotiska godhetens stat, för övrigt ett tankespår som stämmer nästan på pricken med mina teorier om det välfärdsindustriella komplexet.)

Jag har inte hittat några tidsangivelser hos Sokrates men troligen var de demokratiska perioderna ganska kortlivade eftersom de växlade med andra statsskick. I varje fall var de inte eviga och slutgiltiga. Det kan vara ett memento för vår självgoda tid som tror att den nått historiens slutpunkt och att det vi kallar demokrati är ändlöst. Filosofen Hegel var nog lika hemmablind som vi när han utsåg sin egen tids preussiska stat till historiens högsta stadium.