Vi är nog många som inte är direkt imponerade av den nya regeringens handlingskraft. Dessvärre är det dessutom så att ifall denna regering ska åstadkomma något av betydelse så har den ett mycket hårt arbete framför sig, ett mycket hårdare arbete än borgerligheten verkar inse. Ett exempel, skolans område, visar varför.
Frågan om jordens klimat har inte minst i Sverige under mer än ett kvartsekel varit en alltmer dominerande fråga. Inte ens ett pågående europeiskt krig har lyckats ställa klimatfrågan i någon medieskugga. Det gäller praktiskt taget alla områden. Även mindre upphetsande läsning, som företagens årsredovisningar, framhäver i allt större omfattning de omfattande insatser som görs för klimat och miljö.
I delar av norra Kenya råder just nu en svår torka. Mycket boskap har dött och folk hotas av svält. De drabbade områdena befolkas till stor del av somaliska nomader.
I svenska medier larmar man om katastrofen. Olika svenska organisationer gör insamlingar för att hjälpa folk i Kenya. De uppger att de delar ut mat och dricksvatten.
En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.
”Nu, efteråt vet vi att Andrées stora plan att segla till Nordpolen med en vätgasballong var ett från början dödsdömt företag. Hans idé var ett utmärkt romanuppslag i Jules Vernes anda men saknade helt verklighetsförankring. Hur kunde denna dårskap få luft under vingarna?” (P O Sundman, Ingen fruktan intet hopp.)
Tidningarna fylls just nu av rapporter om Sverigehat. Den muslimska världen hatar oss för att en (!) person bränner en bok och för att polis och socialtjänst följer svensk lag och Turkiet straffar oss för vår ohörsamhet mot islam genom att stoppa vårt inträde i Nato. En hackergrupp med kopplingar antingen till Sudan eller Ryssland – eller båda – hatar oss också och straffar oss genom att överbelasta viktiga samhällsfunktioner. Natos generalsekreterare rycker mest på axlarna och blinkar lite sömndrucket medan gamla avlagda politiker myndigt rynkar pannan och menar att vi borde villkora yttrandefriheten. Så vem står egentligen upp för Sverige?
Det fanns två falanger. Den ena efterlyste ännu mer radikala metoder för häxproblemet. Våra barn är trots allt i stor fara, menade man. Bestyrkt av de många vittnesmålen av barn.
Den andra falangen menade att vi skulle göra det vi alltid varit så bra på. Med böner, kors och ritualer hade vi ju skaffat oss bra kontroll över mörkrets makter.
En dag 2017, på väg in till Hemköp i Linköping, ser jag en kvinna i 50–60-årsåldern ge pengar till en romsk tiggare. Illa nog. Det var dock vad som hände sedan som fyllde mig med förtvivlan över mina svenska medmänniskor. Kvinnan klappade honom på kinden som om han vore en treåring som tagit på sig skorna själv.
År 1980, när jag jobbat i fem år inom svensk statsförvaltning och börjat förstå dess beteenden och drivkrafter, skrev jag en publikation som hette Fem slutsatser om den offentliga sektorn och i sammanfattning handlar om de byråkratiska mekanismer som gör att produktiviteten inom stat och kommun till synes oundvikligen stadigt tycks sjunka (vilket jag hade visat i en föregående studie). Skriften gavs ut av Sveriges Industriförbund ty detta var på den tiden när det i Sverige fortfarande fanns en intressemotsättning mellan det offentliga och den privata företagsamheten och det senare intresset alls inte skämdes för att offentligt ifrågasätta vad fan det fick för pengarna, det vill säga för sina skatter.
Plötsligt är vi 65-plussare i hetluften. Vi finns med överallt. Det är ju i och för sig trevligt.
Men vi är tyvärr inte föremål för allt detta intresse för att vi har lyckats överleva så pass länge som vi har gjort, och därigenom kanske samlat på oss mängder av livserfarenhet, kunskaper och kloka insikter under resans gång. Allt det där som vi saknade när vi var 20-åringar. Och kanske därför har en hel del intressant och tänkvärt att säga, nu när vi kommit en bra bit över 50-årsstrecket.
I mitt liv har jag åtnjutit privilegier som gör att jag ibland kan begripa saker bättre än andra människor, framför allt om dessa andra är experter. Privilegierna består av många års tjänstgöring (på din bekostnad) i underutvecklade länder. Underutveckling är inte detsamma som fattigdom. Tvärtemot vad många tror är underutveckling en ganska modern och till och med avancerad samhällelig existensform som företrädesvis uppstår när viktiga, för det mesta politiska, beslutsfattare har mer pengar än erfarenhet och vett. Grundfelet är djupt mänskligt. Beslutsfattarna förstår inte att de saknar erfarenhet och vett och om de mot förmodan hade förstått det så hade det inte hjälpt eftersom de lik förbannat inte hade erkänt faktum. Sådan är människan.
John Bolton (bilden), Trumps utrikesminister en gång, uttryckte det mycket kärnfullt: There is more than one way to skin a cat. Fortsätter Turkiet att krångla kan man ju lägga ner nuvarande organisation och starta ett nytt Nato – utan Turkiet.
Att DN, liksom SVT och SR, ensidigt propagerar för vindkraft är ingen nyhet. Ändå studsar jag till inför rubriken som möter mig i dagens DN. Behöver vi mer vindkraft överallt nu, enligt Busch? Rubriken är inte helt tagen ur luften, om jag säger så. Från Dagens Nyheter:
Jag har fördomar både mot muslimsk kultur och mot den svenska socialstaten så när dessa kommer i konflikt med varandra blir mina bedömningar särskilt välbalanserade och jag behöver inte oroa mig för att komma fram till vinklade slutsatser.
Under rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder” skrev jag för sju år sedan en krönika om FN:s Barnkonvention som år 2020 implementerades, det vill säga blev lag, i Sverige.
De tre största nyhetsområdena idag är tvivelsutan för det första kriget i Ukraina. För det andra är det hur staten i USA, via FBI, NHS och andra organ satt press på Twitter och andra medieföretag som Facebook och Google, så att dessa, för det mesta villigt, undertrycker eller stoppar rapportering som den politiska vänstern inte vill se.
Den danske historiken, författaren och krönikören Mikael Jalving utvecklar i ett långt samtal i Swebbtv sin syn på hur massmigrationen drabbat Sverige och Danmark.
Denna krönika är en analys av begreppet kultur och varför det som idag ofta benämns kultur i själva verket är antikultur
För en definition av begreppet kultur måste gälla
Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare.
Det finns ingen hejd på public service och deras ständiga försök att normalisera det strukturella kvinnoförtryck som råder inom islam. Den 15 februari hade Monica Saarinen en verklig högtidsstund då hon i Studio Ett i P1 kablade ut budskapet att även kristna kvinnor täcker håret. Inslaget illustrerades med en muslimsk kvinna i hijab, trots att den huvudbonad som är vanligast bland kristna kvinnor, mantilj, har ytterst lite (om något) gemensamt med den hårt knutna hijaben, såväl utseendemässigt som i hur den används.
Polisen har avslagit en ny begäran om koranbränning utanför Turkiets ambassad. Syftet att Erdogan inte ska irriteras att neka Sveriges NATO inträde. ”Jag tycker det var bra”, skallar ropen i Facebookflödet. ”Det är ju så mycket som står på spel.” Och visst är det lätt att hålla med. Men när nästan femtio procent av svenskarna vill ha förbud mot Koranbränning, blir man orolig. Det är bara en bok det handlar om. Vi som läser mycket betraktar dessutom böcker som något man förbrukar. Är vi beredda att offra så mycket för så lite?
Liksom så många andra har jag på senare tid apropå herr Paludans koranbränningar fått för mig att allmänheten skulle bli glad att få veta vad jag tycker om yttrandefrihet. När jag nu tittar på mina krönikor i denna fråga blir jag förvirrad och undrar vad jag menar.
Så här har jag vid flera tillfällen sammanfattat min grundinställning:
Jag läste just en notis om att Bruce Willis diagnosticerats med demens. Det var inte helt oväntat, för det är bara något år sen han drog sig tillbaka på grund av svårigheter med att minnas repliker och liknande, men det känns ändå sorgligt på något sätt. Bruce Willis har varit något av en institution inom film, actiongenrens okrönte kung med en förmåga att leverera repliker som få andra.
I en annan text idag här på Det Goda Samhället påminner Bitte Assarmo om Bruce Willis gärning inom actionfilmen. Han är numera dement och kommer inte att spela i fler filmer. Jag vill passa på att påminna om en av hans senare filmer, Death Wish från 2018. En remake av originalfilmen med Charles Bronson från 1974.
Många texter, oftast författade av kvinnor, beskriver den förvirrade och nästan tillintetgjorde mannen. Så ock denna (DN 12/2). Nora Adin Fares beskriver hur hon, liksom hennes väninnor, alltid får genomföra all planering som behövs inför en träff med en ny eller tämligen ny manlig bekantskap. Hon beskriver läget också i mer allmänna termer:
En dag kom jag till gymmet klockan 18.50 och jag skulle motionera till 19.50. När jag kom in var det total anarki. Jag tränar ej på ett gettogym utan det ligger långt från stadens problemområden. Det finns mest svenskar på gymmet och en del fridfulla migranter. Då jag kom in på gymmet stod en svenska och en polska och försökte kasta ut fyra somaliska pojkar som var cirka 15 år.
Rasmus Paludan har vid en offentlig sammankomst i närheten av den turkiska ambassaden i Stockholm, lördagen den 21 januari 2023, bränt ett exemplar av Koranen. Sammankomsten hade polistillstånd, något som meddelats i överensstämmelse med den lagfästa yttrandefriheten. Men hur hänger bokbränning egentligen ihop med yttrandefriheten? Om detta resonerar gästskribent Ulf Ulfvarson.
Förr i tiden, innan kärnfulla och träffande uttryck kallades ”oneliners”, hette de ”bonmots”. När jag tog studenten fick jag en bok med samlade bonmots av en släkting som tyckte att jag behövde lite bildning. Ett av mina favoritbonmots i samlingen kommer från den engelske artonhundratalsförfattaren Samuel Butler och lyder: ”Vi tänker som vi gör, huvudsakligen för att andra människor tänker så”.
Länge bemöttes invandringskritikerna med att de inte förstod fördelarna med invandring. Erik Ruist hade det som huvudtema i sin utredning ”Tid för integration” (ESO 2018). Samtidigt erkände han att de kulturella skälen ”i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska”. Trots det bygger han sitt positiva ställningstagande till invandringen på de ekonomiska följderna – de går ju att mäta.
Det finns något slags föreställning att nya politisk makthavare har en period om hundra dagar att förverkliga sina program eller åtminstone ge sin rörelse sådan skjuts att resten av mandatperioden är hyggligt utstakad. Varför det skulle handla om just hundra dagar är oklart men det känns rimligt att tro att en ny regim måste utstå en rejäl dragkamp med ödet i form av tidigare makthavare som inte gillar de nya politiska makthavarnas idéer. Men hur gestaltar sig en sådan dragkamp och vad behöver de nya makthavarna göra för att vinna kampen mot de gamla?
När jag skrev en text om svenskkyrkliga prästers oförmåga att acceptera islamkritik hände något märkligt. I kommentarsfältet smög det in kommentarer om hur den feministiska liberalismen är människans fiende och hur islam kan erbjuda något bättre. Det tycks alltså finnas svenska män som anser att en förtryckande religion är bättre för samhället än frihetlig liberalism. Är detta en reaktion på åratals radikalfeminism, som spårat ur mer och mer – eller tycker verkligen konservativa svenska män, i likhet med islamister, att kvinnor är andra klassens människor?
