De flesta utlåtanden om framtiden blir fel, det måste även jag som gammal framtidsforskare vidhålla. Men en spaning som jag gjorde för ett halvsekel sedan verkar med sengångaraktigt och halvblind tröghet vara på väg att förverkligas fast betydligt långsammare än jag trodde. Det är att det välmående, homogena och fredliga välfärdslandet Sverige gradvis skulle förvandlas till en dualekonomi, alltså ett sådant samhällsbygge som vid det laget var legio i u-länderna där en del av befolkningen levde som på sophögar medan andra hade lön, motorfordon, Levisjeans och drack Coca-Cola.

I alla tider, alla kulturer, har människan oroat sig för saker, ibland med rätta, som till exempel när det gäller skeppsbrott, men också för visserligen elakartade men likafullt påhittade fantasifoster såsom vättar, troll, skogsrår, människoätande drakar och annat oknytt. Troligen har människan genom tiderna satsat större resurser på att bekämpa problem som inte finns än att ta itu med dem som det varit någon mening att försöka hantera. Jag skulle gissa att kampen mot häxeriet inklusive gudstjänster och teologisk forskning genom århundradena krävt betydligt större ansträngningar än vad som behövts för att utveckla bra antibiotika.

Om man funderar på saker som man trodde att man hade tänkt igenom och begripit är risken att man bara blir mer förvirrad. Det hände mig helt nyligen när jag googlade på de två begreppen ”koranbränning” och ”yttrandefrihet” för att få ett hum om hur svenska folket värderar konflikten mellan företeelserna.

Nu ska jag verkligen ge mig ut på djupt vatten ty varför länder går i krig och varför fred ofta råder är saker som jag varken tänkt på eller studerat särskilt ingående. Det enda jag tror mig ha förstått är att man ska förbereda sig för krig om man vill ha fred – ”si vis pacem para bellum” – samt att erfarenheten påstås lära att demokratiska länder aldrig försöker erövra varandra.

Den ene säger att om man släpper in vinstmotivet i exempelvis skolan så blir det som om räven sluppit lös i hönshuset: efter ett himla kacklande blir det tyst och blodigt och äggen har inte ens lärt sig multiplikationstabellen (om du tål lite blandade metaforer). Den andre säger att tvärtom kommer vinstmotivet att göra rent hus allt slags slöseri, till exempel med utbildningsytor, så att det blir mer pengar över till att belöna särskilt skickliga lärare (samt att ge skolägarna vinstutdelning, men har dom inte tagit stora ekonomiska risker, va?).

Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Jag minns ett litet hus på landet som jag besökte i unga år. Överallt på väggarna i denna oansenliga byggnad satt broderade bonader med sedelärande visdomsord och kärvt uppfordrande tänkespråk, till exempel: