De flesta utlåtanden om framtiden blir fel, det måste även jag som gammal framtidsforskare vidhålla. Men en spaning som jag gjorde för ett halvsekel sedan verkar med sengångaraktigt och halvblind tröghet vara på väg att förverkligas fast betydligt långsammare än jag trodde. Det är att det välmående, homogena och fredliga välfärdslandet Sverige gradvis skulle förvandlas till en dualekonomi, alltså ett sådant samhällsbygge som vid det laget var legio i u-länderna där en del av befolkningen levde som på sophögar medan andra hade lön, motorfordon, Levisjeans och drack Coca-Cola.

Den främsta kraft i Sverige som – förutom framgångsrika svenska företag – håller stånd mot framväxten av en dualekonomi är antagligen välfärdsstaten som genom sina insatser bromsar förfallet. Utan Försäkringskassan och socialkontoren skulle utanförskapsområdena inte förefalla så idylliska och välskötta som de trots allt gör utan påminna mer om Kapstadens kåkstäder av plåtskjul med en brottslighet som vi ännu inte anat i Vivalla och Rinkeby.

Men den svenska utvecklingen har en, förefaller det, obönhörlig och oroväckande riktning: det blir tilltagande sociala konflikter (som inte längre begränsar sig till de utsatta områdena och den underklass som befolkar dessa), det blir dyrare för välfärdsstaten och det blir alltmer besvärande för den medelklass som med sina skatter finansierar ett alltmer ohållbart system.

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet bekräftar journalisten Lars Åberg en detalj i Sveriges sociala relationer som vi alla hade anat om vi besvärat oss med att tänka på det, nämligen nya slags bråk mellan socialstatens administratörer och dess klienter, allt enligt den kända principen att hästarna bits när krubban blir tom. Nästan hälften av de anställda inom sociala myndigheter har hotats av klienter som vill ha mer betalt. Värst är det att jobba på Kronofogdemyndigheten.

Detta mönster, påstår jag nu i enlighet med min femtioåriga profetia, kommer inte att ändras och anta en ny färdriktning. Det här har pågått i ett halvsekel. Välfärdsstaten vidtar hela tiden samma slags åtgärder för att komma till rätta med problemen, men inget blir bättre, bara dyrare och hopplösare.

Men måste det ändå inte komma en ”tipping point” när någon hittills negligerad politisk kraft mobiliserar sig för bryta udden av en samhällsutveckling som svenska folket inte vill ha men ingen lyckas hejda? För besvären handlar inte bara om hot på socialkontoret utan gäller över bredare fält inom den svenska välfärden. Som Lars Åberg exemplifierar:

Under lång tid har skolan och äldreomsorgen, till förfång för barnen och de gamla, fått tjäna som praktikplatser för okvalificerade vuxna. Där lärare saknas anställs lärarassistenter. Där hemtjänstscheman gapar tomma stoppar man in personer som inte behärskar svenska.

Även sådana omständigheter, att kvalitén i basala samhällsuppgifter urholkas, bör betecknas som hotfulla. Och en vacker dag kan även de beskedligaste medborgare komma att stå där och ösa upprörda otidigheter över personal utan personligt ansvar för att barnen ingenting lärt eller mormodern ramlat på badrummets hårda golv.

I den svenska besvikelsens och ekonomiska åtstramningarnas förlängning ligger våldet. Jag välkomnar inte våldet, jag bävar och ängslas för det, men när förhållandena blir mer svåruthärdliga, vilket de ännu inte blivit hos oss även om förfallet kryper närmare, ligger våldet i farans riktning.

Det är inte självklart vilka som kommer att bråka med vilka. Brasilien erbjuder ett studieexempel. Sedan några decennier tillbaka har det reguljära polisväsendet i stort sett gett upp kampen mot den knarkrelaterade gängbrottsligheten. För att skydda sig själva mot kriminaliteten i utanförskapsområdena anlitar de boende därför ofta ett slags maffialiknande brottsorganisationer som kallas miliser (och som ej sällan blir till lika mycket obehag för de boende som de ursprungliga gängen).

Skulle något liknande kunna inträffa i Sverige när det blir uppenbart att den reguljära polisen inte klarar sina grundläggande funktioner och allt fler medborgare vill anlita alternativt skydd som tar hårdare tag än vanliga väktare? Och framför allt: hur kommer den reguljära polisen då att reagera? Kommer den att bekämpa alternativen för att försvara ett våldsmonopol som den i alla fall inte lyckas upprätthålla? Eller kommer den att sluta uppstickarna till sina egna led?