Jag tänkte titta på Morgonstudion som omväxling till att lyssna på Studio Ett. Men inledningen fick mig enbart att gapskratta. Är det meningen att jag ska ta detta på allvar?

Sex personer befolkar studion, varav en är man. Fem av dem är alltså kvinnor och jag ser dem spontant som inkvoterade. Och vad värre är, två av kvinnorna har även utländsk bakgrund och har alltså dubbel kvoteringsgrund. Vilket inte direkt ökar förtroendet. I alla fall inte hos mig.

Det ligger en stor fara i all denna kvoteringshysteri. Jag kan missa att några av dessa kvinnor faktiskt är väldigt kompetenta och mycket lämpliga för sitt jobb. Vilket överskuggas av att jag har utsatts för en långvarig och ihärdig propaganda om att kvinnor ska lyftas fram, släppas fram och hjälpas fram. Vilket ska ske genom att männen vackert får maka på sig, ta två steg tillbaka och tyst och stilla försvinna in i skuggorna.

Jag förnekar inte att det har funnits patriarkala strukturer. Men dessa strukturer har nu sakta men säkert bytts ut mot matriarkala maktstrukturer, minst lika skadliga och inte ett dugg bättre.

Universiteten utser kvinnliga professorer före mera välmeriterade manliga kandidater, enbart på grund av att det är politiskt korrekt. Höga chefstjänster inom exempelvis polismyndigheten går till kvinnor, av samma skäl. Inte minst får vi en kvinnlig statsminister, mycket på grund av att ”det var dags för en kvinna”.

Feministerna hävdar bestämt att ”Män har inkvoterats i alla tider!”. Mitt svar blir att ”Nej, det har de inte alls!”. Ingen har någonsin sagt att vi måste ta in fler män på höga poster på grund av deras kön. Män har mestadels tillsatts på grund av sin kompetens, inget annat. Om det inte varit fråga om ren korruption, som inom politiken.

Motsatsen har vi dock hört till leda. ”Vi måste ha 40, 50, 60 procent kvinnor!”. Samt att ”Antalet anställda med utomeuropisk bakgrund ska med exakt rätt procentandel spegla samhället.” Vilket per automatik måste innebära att man är villig att bortse från eventuell avsaknad av erforderliga kvalifikationer, för att istället premiera helt andra faktorer.

Det är inte alls omöjligt att det kan finnas fullgoda meriter hos en inkvoterad person. Lika möjligt är det att kompetensen och meriterna helt saknas och att man fått den höga tjänsten enbart på grund av kön och/eller etnicitet. Eller på grund av sexuell läggning, grad av queeridentitet, funktionsvariation eller vad som kan tänkas vara aktuellt och politiskt korrekt att räkna för stunden. Meritokratin är död och passé.

Min känsla inför laguppställningen i Morgonstudion blir därför att jag tror att de driver med mig. Antalet kvinnor har blivit alltför övertydligt och uppenbart. Vem är den ende kvarvarande mannen i studion? Jag ser honom enbart ett manligt alibi, som ska bevisa att kvoteringsivrarna inom statstelevisionen ännu inte har tillåtits löpa total amok.