Den ene säger att om man släpper in vinstmotivet i exempelvis skolan så blir det som om räven sluppit lös i hönshuset: efter ett himla kacklande blir det tyst och blodigt och äggen har inte ens lärt sig multiplikationstabellen (om du tål lite blandade metaforer). Den andre säger att tvärtom kommer vinstmotivet att göra rent hus allt slags slöseri, till exempel med utbildningsytor, så att det blir mer pengar över till att belöna särskilt skickliga lärare (samt att ge skolägarna vinstutdelning, men har dom inte tagit stora ekonomiska risker, va?).

Vilken av dessa två opinionsbildare har de grövsta fördomarna och vilken har de mest realistiska föreställningarna om saker och ting gestaltar sig i skolans värld? Det är inte lätt att veta eftersom man ju – det är bara att erkänna – har svårt att kalibrera sin egen grad av fördomsfullhet. Man skulle behöva en utomstående betraktares förhoppningsvis mindre förvillade perspektiv för att känna sig på säkrare mark.

Som tur är har man ett sådant perspektiv i form av min brasilianska portugisiskalärarinna som bor halvårsvis i Rio de Janeiro och i övrigt i Florida med sin amerikanske man. I egenskap av något slags återkommande invandrarliknande figur är portugisiskalärarinnan en van klient hos de myndigheter som administrerar vård, skola, omsorg, körkort och skattebetalning och liknande tjänster för utlänningar som i många fall inte ens kan engelska.

Lärarinnan säger till mig att sådant där för det mesta sköts av privata bolag som bemannas med personal från det land klienten kommer. Allt verkar mycket specialiserat. Till exempel finns åtskilliga bolag i Florida som ägs av brasilianska invandrare och tjänar pengar på att greja körkort till nyanlända brasilianare som inte kan engelska. Lärarinnan, som inte har en aning om hur känsliga dessa förhållanden vore om de hamnade i den svenska debattklimatzonen, ser förvånat på hur det växer fram små fördomshorn i min panna.

Det där skulle inte fungera i Sverige, säger jag.

Varför det? frågar hon oskyldigt.

Vi har haft några fall i verkligheten, säger jag och erinrar mig tidningsartiklar under senare år. Brasilianarna skulle ha sålt falska körkort. Precis som syrier med jobb på Migrationsverket sålt PUT till sina klanfränder.

Ja men det här handlar om brasilianare som är anställda i sina egna bolag, säger hon. De jobbar inte åt det trafikverket i delstaten. De kan inte förfalska tillstånd för de kommer inte in i myndighetens datorer.

Jag kommer genast att tänka på muslimska skolor som skickar hela skolpengen med hawala till Irak. Och på somalier som importerar handikappade från hembyn och sedan lever på att klå Försäkringskassan på vårdersättning.

Efter en stunds diskussion inser vi att det utländska perspektivet inte gav så mycket upplysning utan bara tydliggjorde de motsatta förväntningar och fördomar som lett oss in i diskussionen: lärarinnan som var glad att låta sig betjänas av småföretagare som gjorde byråkratjobb och hade inget emot att betala lite för att slippa nedlåtande delstatsbyråkrater, jag som visade mig vara instinktivt skeptisk mot att släppa in privata intressen, särskilt utländska privata intressen, i statens hjärterum.

Då ska man ändå betänka att just jag är förprogrammerad till entreprenörskapets och det privata initiativets fördel. Om en företagarvän som jag kan känna dubier vid tanken att giriga fingrar ska sprätta runt med statskassans tillgångar så kan man förstå hur sörjigt det måste se ut i skallen på riktiga statskramare.