Nedanstående skrev jag för fem år sedan. Inte mycket har hänt när det gäller skillnaden i skolornas resultat, mer än att klyftorna har ökat ytterligare.

Vid en debatt som P4 Stockholm sände 29 september 2016 fick dåvarande ansvariga Stockholmspolitiker sina fiskar varma. Både elever och föräldrar på Järvafältet hade tacksamt anammat sina roller som ständiga offer, helt utan eget ansvar.

Om eleverna på Järvafältet har dåliga skolresultat så beror det på politikerna, ingen annan. En tjej i sjunde klass är vältalig och en riktig Drama Queen:

”– Tar ni hand om skolorna i förorten lika mycket som ni tar i innerstan? Vi uppfattar det som om ni inte värdesätter ungdomarnas liv i förorten som ungdomarna i stan. Är våra liv lika mycket värda?”.

Vidare:

”Föräldern och Tenstabon Aysha Jones har barn i en skola på Järvafältet.

– Det finns inget förtroende för hur ni gör ert jobb.

Mohamed Haji Farah är ordförande i föräldraalliansen i Järva och har fyra barn i skolan. Han vill att en haverikommission ska tillsättas för att ta reda på varför skolan misslyckats.”

Märk väl, det är alltså politikerna och skolan som har misslyckats och inte har gjort sitt jobb. Absolut inte föräldrarna och eleverna. Deras egna ansträngningar, eller brist på ansträngningar, är helt irrelevanta i sammanhanget. Kunskaper ska, som allt annat, komma flygande gratis som stekta sparvar in i deras munnar. Allt annat är djupt orättvist.

Det är inte utan att man blir lite trött ibland. Detta skrev jag för fem år sedan:

”ROPEN SKALLA, MÅNGKULTUR ÅT ALLA!

Studio Ett idag. Skolverket har kommit med en rapport. Det visar sig att barn till föräldrar med hög utbildning från gynnsamma bostadsförhållanden får bättre resultat i skolan än barn från ”socioekonomiskt utsatta” områden med föräldrar som saknar varje form av utbildning, kunskaper i svenska språket och förankring i det svenska samhället. Märkligt.

Gustav Fridolin och Jan Björklund slog sina kloka huvuden ihop. Segregationen är ett problem. Skillnaden i skolresultat bland eleverna mellan olika skolor ett annat. Skolorna i invandrartäta områden ligger i strykklass. Så här kan vi ju inte ha det.

Sedan följde resonemang om hur man ska kunna göra skolorna mera blandade. På svenskt manér ska skolan ha en utjämnande roll. Allt för få välanpassade elever från högutbildade hem i dyra områden får träffa andra elever från mindre anpassade familjer som bor i helt ointegrerade enklaver.

Skulle man gå efter dessa politikers tidigare retorik, som gick ut på att invandrare från Mellanöstern och Afrika var Sveriges enda hopp och garanter för en fortsatt lysande ekonomiskt framtid, så borde ju skolorna i invandrartäta områden ganska snabbt ha utvecklats till rena elitskolor. Nu blev det inte riktigt så.

Segregationen måste brytas. För att göra absolut alla skolor lika överjävligt dåliga måste alla välfungerande skolor ta in en stor andel ”nyanlända”. Vi kan inte ha bra och dåliga skolor i landet. Barnen från svenska medelklassområden ska användas som buffert och politiska instrument för att drömmen om det mångkulturella samhället ska se bra ut, åtminstone på papperet.

Men varför ska mångkultur gälla enbart skolbarnen och deras motsträviga föräldrar? Varför inte låta detta ‘integrationsprojekt’ omfatta även våra politiker? Låt oss flytta alla dessa invandringsvurmare från bostadsrätterna på Söder, i Vasastan och Aspudden och villorna i Enskede, Nacka, Lidingö och Ekerö ut till hyresrätterna i Tensta, Rinkeby, Husby och Norsborg. Med barn och allt.

Politikerna är också värda att få uppleva mångkulturens alla gynnsamma och dynamiska fördelar i sin vardag. Och få förmånen att bidra till integrationen. Låt inte detta enbart bli en uppgift för skolbarnen. Alla ska med!”