Glädjande nog fungerar det mänskliga förnuftet även om det under långa tider kör fast i diken utan att kunna ta sig ur hotfullt leriga och slaskiga förhållanden. Med det menar jag att jag själv och andra under åtskilliga år har försökt att förstå och beskriva nutidens svenska samhällssystem där begreppet samhällssystem står för den apparat av maktförhållanden, samhällsklasser, idéuppsättningar och politiska ideologier, inkomstfördelningar och så vidare som den mest genomtänkta samhälleliga självförståelsen försöker gestalta. (Puh!)

Själv har jag tjatat så mycket om det där att jag, även om jag ansett mig vara en giltig analys på spåren, varit rädd att tråka ut läsekretsen med mina ofta obetydliga men å andra sidan ständigt förnyade och utökade insikter. Jag vill ju roa läsarna samtidigt som jag öppnar samhällslabbet för deras inblick.

Men det är inte bara i Sverige det system som jag döpt till politikerväldet, vars ideologi är PK-ismen, månad för månad (ja, historien går märkvärdigt fort när man äntligen fått fingret på dess puls och lärt sig sig att känna igen tecknen på dess avancemang) utvecklas och förnyas utan även i USA (samt i Storbritannien och troligtvis även i en del andra europeiska länder även om jag inte följer deras ofta, i mitt tycke, underutvecklade debatt).

USA är märkvärdigt. För det första kommer nästan alla nya idéer därifrån oavsett det handlar om rymdfärder, mediciner, politiska idéer eller musiktrender. För det andra – eller det kanske är samma sak – är företeelsernas livslopp så rasande snabbt. Se bara på rörelsen Black Lives Matter. Den slog igenom häromåret, förmådde kommunala polisväsenden över hela USA att skära i sina budgetar för att motverka polisvåld mot svarta människor, upptäckte att minskat polisvåld framför allt drabbade de svarta och återställde de kommunala polisbudgetarna. Ritsch, ratsch, ett samhällsexperiment från ax till limpa medan vi svenska lantisar inte fattade vad som hände annat än att de nationella politikerväldenas ideologi, PK-ismen respektive wokeismen, hade fått en kännbar snyting i fejset och troligen börjat ana sina nationella Stalingrad.

Det svenska politikerväldets Stalingrad märks på andra sätt än i USA. Här går det inte så aggressivt till men effekten blir på sikt densamma när slagsmålen om koranbränningar, armlängds avstånd och en litteraturkanon inom kulturen, överbefälhavarinhopp i pridetågen, begynnande folkrörelser mot vindkraften och alla sådana ständigt pågående skärmytslingar i kulturkriget gradvis tvingar politikerväldet att dra sig tillbaka eftersom det inte har några svar på de frågor det ansvarar för och själv lägger på bordet till vårt beskådande.

Men nu handlar det om förståelsens grundbult, alltså insikten om ekonomins och intressenas betydelse. Det går inte, enligt min mening, att förklara PK-ismens dominerande ställning i det svenska tänkandet om man bortser från att stora grupper inflytelserika grupper i samhället – diverse ”eliter” – har sitt ekonomiska öde knutet till att folk anammar den PK-istiska samhällstolkningen.

Jag tror att det är ungefär som med de härskande kommunistiska doktrinerna i det forna Sovjetunionen. Det fanns en härskande klass partimedlemmar vars tänkande styrdes av socialistiska dogmer och det berodde inte på att dogmerna skulle ha varit sanna utan på att partimedlemmarna delade ut ekonomiska favörer till likatänkande.) På motsvarande sätt vilar den svenska PK-ismen på ett stabilt ekonomiskt fundament (vilket är ett faktum som jag tycker alltför sällan framskymtar i den svenska samhällsdebatten; ser inte debattörerna Mammons bockfot bakom exempelvis det gröna stålet och den stora anhöriginvandringen, uppfattas det inte att miljardrullningen i själva verket handlar om inkomster till mäktiga intressen?).

Nu anser jag, visserligen på anekdotiska grunder, att detta perspektiv på PK-ismen eller wokeismen alltmer börjar uppmärksammas i den erkänt mer snabbtänkta anglosaxiska debatten. Till exempel kom nyligen en artikel i The Spectator som inleds med frågan varför så många amerikanska storföretag anammar wokeismen trots risken att det ska reta en stor del av kunderna och skrämma bort de skarpaste medarbetarna. Artikelförfattarinnan Amber Athay menar att wokeismen i företagen framför allt drivs av ett mellanskikt av de anställda som använder ideologin inte nödvändigtvis för att de tror på dess teser utan för att skaffa sig anställningstrygghet:

I fråga om woke-policyer har mellanchefer specialiserad kunskap, kan kontrollera kritiska aspekter av företagets interna och externa kommunikation och är ofta skyddade från effektiv intern granskning… Att omfamna wokeismen kan därmed ge auktoritet, anställningstrygghet och karriärmöjligheter.

Ideologin, som de inhämtat på universitet, blir deras unika kompetens som de utnyttjar sina positioner i arbetslivet för att slå mynt av. ”Det är faktiskt ett briljant sätt för i övrigt obemärkta medarbetare att höja sin status på företaget.”

Den här författarinnan har också begripit vad jag brukar tjata om, nämligen att PK-isterna hela tiden måste produktutveckla för att deras maktställning inte ska avtyna:

De erbjuder exempelvis kurser i hur medarbetare kan undvika att kränka sina kolleger. Och varje år måste de uppfinna lite nya idéer för att hålla igång woke-ideologin. Och det gör de. De kommer med idéer som mikroaggressioner, och de tränar miljoner och miljoner människor varje dag, varje år. Och det har skapat en del av den plattform som wokeismen vilar på.

Enligt denna teori är mellancheferna i storföretagen alltså den amerikanska wokeismens prästerskap. Kanske har motsvarande HR-folk i svenska företag likartade funktioner även om basen för den svenska PK-ismen ligger närmare politikerväldet och välfärdskomplexet än företagsvärlden.