Jag minns ett litet hus på landet som jag besökte i unga år. Överallt på väggarna i denna oansenliga byggnad satt broderade bonader med sedelärande visdomsord och kärvt uppfordrande tänkespråk, till exempel:

Mer av högmod än av snille

Lider du, min gosse lille

och

Egen härd är guld värd

och

Den som icke vill arbeta, han skall icke heller äta

Sådana bonader måste fortfarande hänga kvar här och där i stugorna, men i övrigt tror jag samtiden har lagt av med sådan långsiktig och ofta anonym uppfostran över generationerna. Den senaste gången jag råkade ut för sådan upptuktelse var när min morfar vid en julmiddag strängt såg på sin svärson, min far, och utropade: ”Einar, du gräver din grav med tänderna!”. Men mellan dem hade ett betydelsefullt generationsskifte inträffat. Min far bara skrattade och tog mer av julskinkan.

Mest handlade förstås sådan i samhället fast förankrad uppfostran om ungdomens förkovran. En läsare skickade mig nyligen en etthundratolvsidig katekes med uppbyggliga sentenser och observationer till ungdomens båtnad. Skriften, varav jag fick ett ex av tredje upplagan, publicerades första gången år 1902. Författare var en Carl Boberg som jag aldrig hade hört talas om men som var så mycket mer bekant för herr Google.

Boberg (1859 – 1940) visade sig ha varit en bemärkt person i dåtidens Sverige. Han var frikyrkopredikant, slöjdlärare, författare, psalmtextförfattare (O Store Gud ska ha varit hans mest populära stycke) och mångårig riksdagsledamot. För sina insatser premierades han med såväl Vasaorden som Nordstjerneorden.

Bobergs stränga men välmenande råd till det uppväxande släktet handlar om hur ungdomarna ska uppföra sig och tänka för att kunna skaffa sig ett bra liv. Duktighetsinriktningen är entydig. På omslaget avbildas en ung man i flottistuniform som håller en vajande svensk fana med texten ”Hvad skall man bli?”. C Boberg skojar inte med sina unga läsare. Det handlar om era liv, pojkar och flickor, ”huru man skall kunna taga sig fram och bryta sig en bana genom världen”.

Sådana här skrifter förekommer inte längre vad jag vet. Jag tror att hela det underliggande konceptet – ”vuxen och erfaren människa har allvarssamtal med valpar ur ett senare släktled” – är obsolet. Detta har åtminstone två orsaker, troligen fler.

Den första förklaringen till att ungdomen idag inte med sann vördnad och respekt förhåller sig till C Bobergs typ av förmaningar är att sådana förmaningar inte behöver tas på allvar. Även om Boberg långt ifrån talade bara till fattiga barn var hela Sverige fattigt på den tiden. Den fattiga kan inte slösa om hon inte vill gå under och förbudet mot extravagans gäller allt, tid, pengar, varje möjlighet som öppnades. Att slösa är också att umgås i ”de dåliga sällskapen som locka och förföra med farlig makt”. (Hade Boberg sett barn vilseföras att söka sig till gängkriminella miljöer?)

Nu, däremot, hjälper staten alla till en god överlevnad och det vet barnen så varför skulle de låta sig skrämmas av varningar från en sådan som Boberg?

Den andra orsaken att äldre generationer inte gärna ger sig in i djupsinniga samtal och förklaringar med de yngre är att de äldre – precis som Sokrates sa och jag har citerat ett otal gånger – inte längre anser sig vara äldre. De anser sig vara lika ungdomliga som barnen och ger sig därför dispens från sin danande uppgift från Bobergs dagar.

Kanske fanns det en särskild samhällsbyggaranda under den viktorianska epoken (som tog slut före första världskriget). Lika väl som ansvarskännande människor utvecklade produktivkrafterna, drev kunskapen framåt och letade efter användbara naturresurser i bergen så ansträngde de sig för med egna krafter förkovra vad de hade omkring sig, typ att Selma Lagerlöf på eget bevåg skrev läroböcker till skolan (Nils Holgersson) och Viktor Rydberg ansträngde sig att bygga upp skolväsendet i Djursholm där han bodde (VRG skolor är dock en senare skapelse).

Den enda moderna motsvarigheten till Boberg allvarligt syftande texter som jag kan komma på – och Boberg var förstås inte ensam i sina ambitioner att genom barnen förädla framtiden – är Jordan Petersons moraliska självhjälpsböcker. (Sträck på dig och håll axlarna raka, Behandla dig själv som någon som du är skyldig att hjälpa, Acceptera att det som är gjort är gjort, Jämför dig själv med hur du var igår, inte med hur någon annan är idag och så vidare.)

Men nog måste man sätta predikanten och riksdagsmannen Carl Boberg högre än psykiatrikern Jordan Peterson. Om vi förmådde Bobergs huvudbudskap att tränga in i och genomsyra alla svenskars skallar så skulle samtliga dagsaktuella problem som nationen med så föga framgång försöker förvandla att upplösas som daggen när morgonsolen faller på. Det handlar om att alla klokt ska utnyttja de resurser ett generöst öde har försett dem med, nämligen dem själva. Det handlar alltså om arbete:

Som ohyra i lump födas begärelser och laster fram hos de lata. Därför, unga kvinnor och män, bestämmen eder för att arbeta! Ack, om man kunde inpränta denna sanning i hvarje ung människas sinne: utan arbete går du förlorad till både kropp och själ. En ung man, som icke vill arbeta eller blifva någonting utan bara går och nöter bort tiden, är ömklig att skåda.

Betyder nu detta att jag fallit pladask för missionsförbundaren Bobergs konservativt kristna samhällssyn? Kanske det. Men säger det sig inte själv att ett folk som låter sig uppfostras av en sådan som Boberg har lysande möjligheter att lyfta sig ur fattigdom och elände, vilket Sverige gjorde ungefär då, medan ett folk som låter sig förledas av värdegrundsteorier snarast sjunker tillbaka i till synes olösliga dilemman, vilket Sverige gör ungefär nu?