Gästskribent GUNILLA EDELSTAM: Sveriges statsskick och EU:s återhämtningsplan

Vid EU:s stats- och regeringschefers extramöte i Bryssel i juli beslutades om en så kallad återhämtningsplan (ÅHP). Planens avsikt anges vara att reparera skador, reformera ekonomier och omforma samhällen. Den innebär att 750 miljarder euro ska lånas upp av EU och överföras till vissa EU-länder. Har EU rätt att fatta ett sådant beslut och vilka konsekvenser får planen för Sveriges del när det gäller vårt demokratiska statsskick?

Alla EU-stater blir skuldsatta och det är skattebetalarna i länderna som kommer att få bära återbetalningsbördan. Vissa länder får dels låna stora belopp som de måste betala tillbaka och får dels stora så kallade bidrag som de inte ska betala tillbaka. Andra länder som exempelvis Sverige blir enbart skuldsatta.

EU fördelar pengarna till de länder som anses behöva dem. En gigantisk förmögenhetsomflyttning kommer att ske. Samtidigt är risken uppenbar att det bara är början. När återbetalningstiden går ut kommer en del länder troligen inte kunna betala tillbaka. Ett land som Spanien kanske inte lyckats förbättra sin ekonomiska situation eller ett land som Sverige kanske fått en sämre ekonomisk situation. När EU:s lån måste omförhandlas, kan banker ställa villkor. EU rör sig mot federalism. Villkor ställs givetvis för de lån och bidrag som ska ges men om lånen måste omförhandlas kommer även Sverige att kunna tvingas att följa villkor och kontrolleras av ett mer federalt EU.

ÅHP presenteras som en plan från EU, men det uttalas också att planen måste godkännas i. enlighet med respektive lands regelsystem. Därför blir frågan: Vilket mandat har EU respektive den svenska riksdagen? Man får lätt intrycket att det är ett beslut som fattats av EU. Men EU kan bara agera i enlighet med EU-fördragen. När stats-och regeringschefer sammanträder i EU är det i egenskap som ledamöter i det så kallade Europeiska rådet. Det Europeiska rådets uppgift är att ge impulser och bestämma riktlinjer och prioriteringar. Men ÅHP är något annat. Upplåningen har inte stöd i fördragen. Möjligen ska man se det som ett mellanstatligt avtal. Men det väsentliga är att parlamentens godkännande är avgörande för att överenskommelsen i upplåningsfrågan skall kunna gälla. Har alla EU-länderna godkänt upplåningen i enlighet med sitt lands lagar så gäller det.

Men parlamentens godkännande för också med sig att EU inte längre begränsas till att i huvudsak vara en union för fri handel utan går mot att bli en federal stat där länderna genom belåningen kan hamna under andra villkor än dem som framgår av EU-fördragen. Detta kan inträffa för Sverige om vår skuldsättning omförhandlas. En sådan omfattande förändring borde kräva folkomröstning, precis som 1994 innan vi gick med i det nuvarande EU och precis som 2003 när vi sa nej till euron, men vid omförhandling av lån är det för sent.

På den nationella svenska nivån krävs nu att riksdagen följer Sveriges konstitution (Regeringsformen) beträffande skuldsättningen. Regeringen får inte utan riksdagens medgivande ta upp lån eller göra ekonomiska åtaganden för staten. Det finns då anledning för riksdagens ledamöter att fundera över om ett ja till skuldsättningen är förenligt med vårt demokratiska statsskick. När det gäller demokratin kan Riksdagen enligt konstitutionen inte överlåta beslutanderätt som rör principerna för statsskicket. Statsskicket ska vila på demokratins grund och konstitutionen står över EU-fördragen. Riksdag och regering ”ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”. För Sverige kan demokratin som staten vilar på och som riksdagen ska verka för till väsentlig del försvinna den dag då gigantiska lån måste omförhandlas och de långivande bankerna ställer villkor. Då kan det bli nödvändigt att acceptera villkor som inte skulle kunna genomföras i den demokrati som nationalstaten och dess medborgare lagt grunden för.

Riksdagen kan sätta landet i en farlig situation, som kan komma att undergräva vårt demokratiska statsskick, om den godtar sådan skuldsättning för Sveriges del. Den politiska makten utgår från medborgarna som vid allmänna och fria val röstar fram förtroendevalda representanter till riksdagen. Vi kan förlora det som är grunden för demokrati, nämligen att folket i den egna nationen bestämmer genom sina valda ombud. De 349 riksdagsmännen bör tänka på att demokratin trots allt utgör grunden för deras existens och deras möjligheter att påverka politiken. Ansvarsutkrävande blir svårt i en federal situation. Vi kan visserligen rösta bort regeringen och delar av riksdagen, men vi kan inte hindra att långivarna vid omförhandling av EU-lånet ställer villkor och att demokratin därigenom undergrävs. Eftersom Sverige inte har en författningsdomstol med befogenheter att pröva konstitutionella frågor vilar ansvaret desto tyngre på riksdagen nu. Riksdagen kan, till väsentlig del, bli en irrelevant institution. Detta handlar inte om lag och lagtolkning, utan om ett avtal och avtal är bindande.

ÅHP lanserades först som ett stöd till länder inom EU som drabbats hårt ekonomiskt av covid-19 pandemin. Men BNP faller även i Sverige och det kommer att ta flera år innan vi återhämtar oss. Eftersom bidrag och lån enligt planen även går till länder som inte drabbats särskilt hårt av pandemin är det troligt att det i första hand handlar om att rädda euron. Valutan är viktig för Tyskland, som har fördel av euron. Tyskland stödjer därför projektet trots att Angela Merkel, efter lånen till Grekland, sa att något sådant inte skulle tillåtas igen. Euron är inte viktig för Sverige. Men nu ska den räddas även av oss genom en gigantisk upplåning där alla länder i EU, inklusive Sverige, blir låntagare. Möjligtvis handlar det främst om att rädda EU-projektet. Fler länder får inte hoppa av. Det kommer att bli svårare att lämna ett EU som mer och mer liknar en federal stat.

När ÅHP först lanserades fick Sverige tillmälen som osolidariskt, därefter snålt och sedan frugalt. När överenskommelsen började närma sig var vi för sparsamma. Det handlade om att påverka oss för att få oss med. De politiker och tjänstemän som bistått statsministern i Bryssel blev säkert mer än inställsamt och vänligt bemötta. En och annan kanske till och med erbjuds välbetalda poster inom EU.

ÅHP innebär ingen återhämtning för Sverige. Vi har drabbats hårt ekonomiskt av covid-19. BNP faller och staten har givit ut stora belopp för att rädda näringslivet. Vi har högre pensionsålder och högre skatter än länder som Italien och Spanien och vi kommer att skuldsätta Sverige och våra skattebetalare för att länder med lägre pensionsålder och lägre skatter skall få bidrag av EU. Vi skuldsätter oss också för att stödja en valutaunion som har inbyggda konflikter när det gäller valutan. Exempelvis som mellan Tyskland och Italien där Tyskland vunnit i köpkraft och vill ha euron kvar medan Italien förlorat i köpkraft. Vi är ju inte ens med i eurosamarbetet. Vi har folkomröstat mot eurosamarbete och det är inte viktigt för oss att euron finns kvar. När lånen måste omförhandlas, kan vi bli tvungna att acceptera villkor som den svenska riksdagen inte kunnat ta ställning till i enlighet med vårt demokratiska statsskick, som utgör grunden för den svenska staten. Det EU vi har anslutit oss till som medlem, är det som finns beskrivet i EU-fördragen och rör den fria handeln mellan länderna, men EU går nu mot något helt annat utan att det skrivits in i EU-fördragen och utan att vi kunnat folkomrösta om det.

Demokrati är grunden för statsskicket enligt vår konstitution och det är nu efter sommaruppehållet som majoriteten av Sveriges riksdags 349 ledamöter har att – såsom representanter för Sveriges demokratiska statsskick – besluta i frågan om det gigantiska ekonomiska åtagandet för landets skattebetalare.

Gunilla Edelstam är docent och juris doktor. Hon har deltagit i internationella publikationer om rättssystem, senast i en utgåva från Europadomstolen, Judicial Power in a Globalized World (Springer. 2019)

Gästskribent