PATRIK ENGELLAU: En stor utrikespolitisk framgång


Det är inte ofta man har anledning att glädja sig över några utrikespolitiska genombrott men nu har det hänt. I torsdags avtalade Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) om att etablera diplomatiska förbindelser. För första gången på mer än tjugo år har Israel därmed öppet vänskapliga förbindelser med ett arabland. Det var Trumps fredsplan, som utarbetats av hans svärson Jared Kushner, som låg bakom detta geopolitiska jordskred. 

Till bakgrunden hör att Israels premiärminister Netanyahu som hade tröttnat på de eviga och tröstlösa förhandlingarna med palestinierna planerade att annektera ungefär sjuttio procent av Västbanken och därmed krossa palestiniernas hopp om att få kontroll över dessa områden. Kushner hade emellertid förstått av olika arabiska ledare att ett sådant israeliskt initiativ totalt skulle ta död på de senaste årens försiktiga närmande mellan Israel och gulfstaterna (utom Iran och Irak). Kushner fick Trump att övertyga Netanyahu om att lägga ned annekteringsplanerna vilket araberna betraktade som en vänlig handling och alltså förmådde UAE att öppet eklatera de dolda förbindelser som redan tidigare funnits mellan länderna. Följden kommer troligen att bli att övriga gulfstater, till exempel Bahrein, Oman, Saudiarabien och Kuwait, också fördjupar det officiella samarbetet med Israel för att inte UAE ensamt ska få fördelarna av att komma närmare Israels finanskapital och högteknologi inom exempelvis jordbruk och sjukvård.

Den stora förloraren är Iran och de shiitiska rörelser som Iran stödjer exempelvis Hizbollah, Hamas, Islamiska jihad och Houthirörelsen i Yemen. UAE har tidigare hållit en dörr öppen mot Iran som nu har smällt igen. I själva verket kan detta betyda att en ny era öppnar sig för Mellanöstern där Israel i samarbete med moderata araber bildar front mot Iran och Irans olika stödmiliser i regionen. Israels roll som mobbad pariastat i Mellanöstern kan förhoppningsvis vara över.

Den här utvecklingen hade sannolikt varit otänkbar utan USA:s obetingade stöd till Israel under Trump. Flytten av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, som av många experter bedömdes skulle försvåra de framtida relationerna mellan USA och arabländerna, tycks inte ha fått någon annan effekt än att Israel blivit stärkt i anden.

Självklart har det också spelat roll att de moderata araberna på senare år gradvis tröttnat både på palestiniernas fortsatt hårdnackade inställning att Israel inte borde få finnas och på Irans ständiga försök att tillsammans med Yemen, Syrien, Irak och Libanon att kriga mot sunniter, en politik som bara lett till att shialänderna själva blivit allt svagare och ensammare.

Patrik Engellau