Det senaste i raden av alla integrationsprojekt som barnen ska stå för handlar om Adolf Fredriks musikklasser (AF). Saken intresserar mig särskilt eftersom min dotter gick där åren 2002-2007.

Föreningen Adolf Fredriks musikklasser (FAFM) har tilldelats 6 miljoner kronor från Allmänna Arvsfonden: Från fondens hemsida går det hela i korthet ut på följande:

”Med projektet Körcentrum UNG vill föreningen Adolf Fredriks musikklasser stärka och utveckla körsång för, med och av barn och unga på deras egna villkor. // För att se hur demokratiska aspekter kan stärkas i sångverksamhet för barn samt bland unga i föreningen.”

Det säger nu inte så mycket, men AF:s hemsida informerar:

”Miljoner till unik satsning på ett nationellt Körcentrum UNG. // … och i ett klingande konstprojekt möts barn från åk 4 på Askebyskolan i Rinkeby och barn från åk 6 i Adolf Fredriks musikklasser. Tanken är att pröva hur barn med olika bakgrunder och från olika skolor kan mötas i sång på lika villkor.”

Ännu har ordet ”integration” inte nämnts. Det är först i ett längre reportage på P1 Morgon, 15 mars, som ordet dyker upp första gången:

”- Sång är en viktig del i ett integrationsprojekt mellan skolor från Stockholms innerstad och förorter. Tanken är att eleverna ska sjunga tillsammans men också bli kompisar med barn dom kanske aldrig träffat annars.” Vidare:

”- P1 Morgon var med när 60 fjärdeklassare från AF åkte tunnelbana från Odenplan till Husbygårdsskolan i Husby. Där ska de sjunga tillsammans, men även äta ihop, spela spel, rita, måla och göra pärlplattor.”

Karin Knutsson från FAFM förklarar:

”- Vi möjliggör för olika barn från olika områden och med olika bakgrunder att träffa varandra överhuvud taget. Att komma och hälsa på varandra i områden dit man kanske inte skulle ha åkt överhuvud taget annars. Och bara det mötet är liksom lite av ett integrationsprojekt.”

På FAFM:s hemsida kan man läsa att en musiklärare på AF är bekymrad eftersom hon ser ett vikande antal elever som söker in till skolan. Vilket man gör genom ett antagningsprov där man får visa sina teoretiska kunskaper i musik, som notläsning, samt göra ett rytm- och sångprov.

När dottern sökte in 2001 var det cirka 1 300 barn som ansökte. Av dessa antogs 200 som elever, varav 180 till årskurs fyra, då man börjar på AF. Tio år senare, år 2011, var skolans statistik exakt likadan. Så om musikläraren på AF har anledningen att oroa sig för tillgången på elever bör antalet sökande barn på tio år ha sjunkit från 1 300 till kanske 400. Vilket jag har väldigt svårt att tro.

Men det finns ett annat stort bekymmer med AF, och det gäller elevsammansättningen. Vidare från hemsidan:

”Sofia Cedervall, universitetslärare i estetiska lärprocesser och vice ordförande i FAFM fortsätter resonemanget och problematiserar ytterligare:

–Många av de barn som söker sig till musikklasser och kulturskola kommer från resursstarka familjer. Vi vill gärna att barn med olika bakgrund ska söka till och känna att de har möjlighet att gå i musikklass. Det är glädjen i sång och musik som ska styra valet, inte var du bor eller vilka socioekonomiska omständigheter du har.”

Problemet, som vissa ser det, är alltså elevsammansättningen, och denna fråga har diskuterats sedan segregationen tog fart på allvar. Ett reportage i SVT från 4 december 2013 har rubriken ”Elitskolor bidrar till kunskapsraset”. Denna något överraskande rubrik förklarar SVT med:

”SVT:s granskning visar att de skolor som har allra bäst betyg och bäst resultat på nationella prov har en extrem elevsammansättning. Det är främst de välutbildade familjernas barn som går i dessa skolor. Detta gäller oavsett om de är kommunala skolor eller friskolor.

Höglandsskolan i Bromma toppar listan, det är ett av Stockholms mest exklusiva villaområden – och man tar in enligt ‘närhetsprincipen’.

På topplistan finns också musikskolor med antagningsprover för eleverna, som Adolf Fredrik, Lilla Akademien och Sollentuna Musikklasser. Dessa skolor ligger också väldigt högt upp när det gäller föräldrarnas utbildningsbakgrund.”

Om jag tolkar detta rätt så är det alltså vi högutbildade föräldrar, som är mycket måna om våra barns skolgång och därför ser till att de kommer in på ”elitskolor”, som bidrar till kunskapsraset inom svensk skola. Den såg man verkligen inte komma!

När dottern gick i sexan fick de vara med som kör i en full uppsättning av Carmina Burana på Musikens Hus vid Nybroplan. Ett framförande på över en timme i ett svårt och tungt stycke.

Jag är övertygad om att de flesta av oss föräldrar hade en åtminstone hyfsad uppfattning om vem Carl Orrf är. Samt hur huvudtemat i stycket går. Framförandet handlade för sexornas del om stenhård disciplin, då de under långa stunder fick sitta tysta på scenen och uppmärksamt invänta dirigentens tecken på att det var deras tur igen.

Inte så speciellt mycket hiphop och gangster-rap, med andra ord. Om det är elever från Husbyskolan och övriga Järvafältet som musikläraren på AF i framtiden vill se på skolan så önskar jag henne varmt lycka till!

Eleven Ingmar i fyran på AF tillfrågas i P1 Morgon vad han tycker om projektet och samarbetet med Husbyskolan. Han svarar mycket artigt och belevat att det är bra, och förtydligar:

”- Alltså, några kanske kommer att träffas. Tar varandras nummer eller så. Och vissa kanske inte träffas. Men dom kanske ser varandra nångång, kan man säga hej, och så.”

Den 10-årige Ingmar är utan tvekan den vettigaste och mest sansade och kloka personen i hela reportaget. Om man, mot förmodan, skulle råka ses nånstans någon gång i framtiden kan man säga ”Hej, och så”. Vilket väl får anses vara värt sex miljoner från den Allmänna Arvsfonden.