Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Dessa onödiga människor erbjuder i stort sett bara besvär och krångel för partiledaren. Det enda krav som ställs på dem är att de ska försöka komma ihåg vilken knapp partiledaren sagt åt dem att trycka på inför kommande votering. Om de sköter sig på den punkten får partiledningen den makt i parlamentet som det ger att ha en lydig skock anhängare. Notera ordet ”lydig”. Det jobbigaste är om de börjar tänka själva och trycker på fel knapp.

De ställer även till med en hel del annat krångel. De kanske super på partikalasen och försöker våldta varandra (vilket de inte sällan erinrar sig åtskilliga år senare och då passar på att sänka kollegans framtidsutsikter genom att polisanmäla honom för någon sorts sexuellt ofredande). De går bakom ryggen på partiledaren och intrigerar för att sätta honne/hennom på pottkanten. I ungdomsförbundet har de lärt sig att ljuga precis lagom för att lura unga journalister att de fått sitt livs scoop med nyheten att jordbruksministern tafsat dem innanför kjollinningen.

De mest värdefulla riksdagsledamöterna är de som ligger en bit under svenskt IQ-snitt på 98 ty den vanliga riksdagslunken räcker väl till att trötta ut dem. De orsakar därför inget besvär för partiledaren bara han kommer ihåg att då och då uppmuntra dem med en jordnöt eller en påse potatischips. Men för 98-plussarna får ledningen ta sig i akt.

En gång passerade en partiledare gränsen till sitt nervsammanbrott, kallade ihop sin riksdagsgrupp och sa att nu fan orkar jag inte längre. Att leda er är som att valla katter. Från och med nu står ni på egna ben. Ni ska få lön som vanligt plus en del av partistödet men sedan klarar ni er själva. Till nästa val får ni starta egna personvalskampanjer om ni tror att ni klarar det (vilket inte jag tror).

Vad ska du själv göra då? frågade en 101-plussare med rykte för särskild snabbtänkthet.

Jag fortsätter som partiledare, sa partiledaren. Jag tänker inte tala om för er hur ni ska rösta men om ni är smarta nog kommer ni nog att rösta som jag ty då slipper ni fundera över politiken och kan koncentrera er på våldtäktsanklagelser och falska taxikvitton och brysselresor för att äta moules marinières. Det är ändå sådant ni är bra på.

För övrigt ska jag till nästa val bestämma vilka individer som ska få sätta sitt namn på en lista och bli personvalskandidat för vårt parti. Nej, det är inte alls säkert att det blir just ni. Det kan bli någon från ett annat parti eller någon som slinker in från gatan och visar sig ha dolda talanger som politiker.

Men sådana oerfarna personer vet ju ingenting om politiken! protesterade 101-plussaren.

Det viktiga är inte att de vet något om partipolitikens irrgångar utan att de förstår vad som rör sig i skallen på de medborgare som med sina skatter finansierar den här röran som vi politiker gemensamt ställt till med. Min reform är att släppa in mer demokrati och folkstyre i politikerväldet.

(Jag tror det skulle kunna fungera. Åtminstone är det förenligt med lagarna. Här är en bok som jag skrivit i ärendet tillsamman med ett antal kloka personer.)