Om man funderar på saker som man trodde att man hade tänkt igenom och begripit är risken att man bara blir mer förvirrad. Det hände mig helt nyligen när jag googlade på de två begreppen ”koranbränning” och ”yttrandefrihet” för att få ett hum om hur svenska folket värderar konflikten mellan företeelserna.

Herr Google brukar vara min vän såtillvida som han ofta bekräftar mina fördomar (vilket förstås kan bero på att han lagt in en app, bot eller algoritm som räknat ut hur jag tänker och därför inställsamt styr mig in i sällskap som tänker likadant). En av mina fördomar om svenska folket är att vi är ett civiliserat och hyggligt på gränsen till dumsnällt folk. Det bekräftas av Google. De flesta som framför en uppfattning i frågan om de två begreppen är upprörda över att någon kan vilja bränna en koran nu när muslimer tar så illa vid sig. Vi är ett schysst folk som inte vill reta muslimer. Att de därmed får stort inflytande på mentaliteten i nationen tänker vi inte på just nu.

Fast återigen: är vi verkligen schyssta och inte bara smygrasister? Att vi tål en massa ofog från muslimers sida såsom stenkastning och bidragsfusk beror nog egentligen mindre på nobel tolerans än på att vi anser dessa människor så underutvecklade att något annat beteende inte kan förväntas av dem (plus att de utgör nödvändigt arbetsmaterial för det välfärdsindustriella komplexet och sålunda behövs i vårt land).

Sedan har jag upptäckt en annan sak som jag redan visste, nämligen att den svenska lagen verkar ganska vankelmodig. Ena stunden ger den koranbränningstillstånd, den nästa blir det förbud (i varje fall utanför turkiska ambassaden). Vad är det för vacklan? Saknar rikets lag klara instruktioner till de beslutsfattande myndigheterna?

Ja, det saknas fasta regler, vilket jag tror är ett växande strukturellt drag i svensk statsförvaltning, inte bara en tillfällighet som endast gäller ansökningar om koranbränning. Allt framgår i regeringsformens andra kapitel där yttrandefriheten, till exempel rätten att bränna heliga skrifter, garanteras men sedan genast villkoras och återtas i lämpliga doser. Enligt 2 kap 20 § står det att de flesta grundlagssäkrade fri- och rättigheterna får begränsas enligt lag (på ett ganska krångligt sätt vilket i det här sammanhanget förstås är bra). Men om riksdag och regering har glömt att skriva en sådan upphävandelag kan friheterna upphävas i alla fall. Yttrandefriheten kan upphävas på ett antal grunder, till exempel om ”särskilt viktiga skäl föranleder det”.

Vad skulle kunna vara ett ”särskilt viktigt skäl”? Till exempel att turkarna lackat ur och inte vill släppa in Sverige i Nato om vi inte tummar på yttrandefriheten och utfärdar förbud mot koranbränning.

Min misstanke och poäng är här att det ser ut på liknande sätt i hela den offentliga sektorn. Regelverket är plastiskt som modellera i händerna på byråkrater som gått den juridiska översiktskursen på universitetet. Lagarna kan tolkas lite hur som helst. Allt fungerar som i Olof Palmes fantasi efter Torekovöverenskommelsen när han maliciöst förklarade att politikerna nu kunde avveckla monarkin med ett penndrag. Finns det något argument som inte skulle kunna tolkas som ett särskilt viktigt skäl om man bara anstränger sig lite? Otydliga lagar centraliserar makten.

En annan sak som jag inte tänkt tillräckligt på för att närma mig den mer avancerade rådlöshet som jag nu uppnått gäller de besläktade brotten ”förtal” och ”hets mot folkgrupp” enligt brottsbalkens femte respektive sextonde kapitel. (Hur man i samma lagbok får ihop yttrandefriheten med lagen om hets mot folkgrupp utan att det slår gnistor och börjar pyra är något jag sedan länge slutat plåga mig över.)

Här kommer vi in på en annan fördom jag har avseende den svenska mentaliteten. Den går ut på att kollektiv är viktigare än individer och att ett brott mot ett kollektiv därför är allvarligare än samma brott begånget mot en individ. Till exempel är ”förtal” och ”förolämpningar” i normalfallet förseelser mot individer. Dem bryr sig staten inte så mycket om och därför får åklagare inte väcka åtal. Initiativet att föranstalta om åtal faller på den som känner sig kränkt. Staten känner sig inte kränkt av att en medborgare förolämpas så varför skulle den bry sig?

Annorlunda blir det emellertid om förtalet handlar om att brännmärka inte vilken individ som helst – till exempel för att han är allmän skurk, lönnmördare eller bokföringsbrottsling – utan för att han är medlem i något av staten särskilt omhuldat kollektiv, till exempel bögar eller muslimer. Då känner sig staten kränkt och skickar fram åklagaren som mobiliserar den statliga makten för att låta rättvisans ledljus lysa. Då börjar formuleringarna från lagen om hets mot folkgrupp att gälla. Staten känner sig kränkt om någon:

… uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Om jag anspelar på en persons trosbekännelse är det alltså ett brott mot staten, inte mot den troende snubben själv. Tycker staten att trosbekännelsen är så skamlig att jag förtalar snubben om jag omnämner saken? Nu är mitt huvud så fullt av tomhet att det inte får plats en gnutta mer kunskapsbrist.