”Vi förlorade på grund av fejknyheter” har blivit en kliché. Som ursäkt har fejknyheternas aktier stigit högt de senaste åren. Men osanning och ryktesspridning är inget nytt. Lögnen är äldre än internet.   

Att skylla på ryktesspridning och lögner framstår lätt som barnsligt, eller som en förlorares paranoia och tjurighet. Men det unga (och klumpiga) svengelska ordet ”fejknyheter” ger intrycket att man har något intressant att säga. Detta förklarar begreppets popularitet – det låter oss skylla på konspirationer utan att framstå som konspirationsteoretiker.    

Det påstås att fejknyheter har ökat. Detta är svårt att belägga, och är delvis en definitionsfråga. Ryktesspridningen på internet har säkert ökat, men av det enkla skälet att det mesta kopplat till internet har det. Något som definitivt ökat är användningen av själva ordet. ”Fejknyheter” är fortfarande ganska nytt, och 2017 utnämndes ”fake news” till årets ord av Collins Dictionary.   

Men internet har definitivt bidragit till att ryktesspridning fått mer uppmärksamhet, om än inte på det sätt man lätt tror. Internet gör nämligen ryktesspridning enkelt att spåra. Webben glömmer inte våra dumheter. I den fysiska världen försvinner viskningar i vinden, men på internet kan rykten spåras genom likes och delningar. Detta gör rykten lättare att undersöka, och när något är lätt att undersöka, ja då undersöks det.  

Internet har också gjort det möjligt att tjäna pengar på fejknyheter. Marknadskrafterna har skött resten. Många av de som producerar fejknyheter är småföretag och individer i Östeuropa. Det behövs inte mer än en dator med en internetuppkoppling, och man får betalt per klick. Och då sanningen (ordstävet till trots) sällan är intressantare än lögnen så ljuger man.  

Folk verkar dessutom gilla att bli arga. Eller åtminstone så klickar de på artiklar som gör dem det. Det betyder att många fejknyhetsfabriker fokuserar på politik – den perfekta kombinationen av lögner och ilska. Men det är inte samma sak som att dessa fabriker har politiska motiv.   

Men att det sprids mer fejknyheter betyder inte att deras inflytande ökat. Man kan jämföra med spam – mycket skickas, lite läses. Kvantitet är inte samma sak som effektivitet. På Twitter ska cirka 80% av all fejknyheter spridas av 0.1% av användarna, och på Facebook har endast 10% av användarna någon gång delat fejknyheter. Oftast sprids artiklarna mellan dem som redan är övertygade radikaler, alternativt bara tycker att det är roligt. Ofta delar man ”fiendens” fejknyheter för att visa hur onda och korkade dessa är.  

Betyder det att allt är frid och fröjd, och att fejknyheter inte är ett problem? Nej. Fejknyheter förser oss nämligen med ursäkter. När man förlorat ett val är det bäst att vara ödmjuk. Tydligen lyckades vi inte övertyga väljarna om vår förträfflighet. Kanske för att vi inte hade så mycket av den varan. Men att erkänna detta är plågsamt.  

Det är här fejknyheterna kommer in. De ger oss något att skylla på. Detta behövs, då det inte längre är acceptabelt att skylla på judar och häxor. Strukturell rasism och patriarkatet är bra syndabockar, men riskerar att bli uttjatade. Fejknyheterna låter oss övertyga oss själva om att vi förlorade på grund av fusk. Detta är bekvämt att tro, då det betyder att vi slipper ändra vår politik. Det är svårt att skaffa sig nya vanor, och ännu svårare att bli kvitt gamla ovanor. Vårt parti är störst, bäst, starkast, och vackrast, det är bara det dumma och lättlurade folket som inte inser det. Om vi bara fortsätter att banka huvudet i väggen så kommer den slutligen rämna.  

Fejknyheter ursäktar censur. Ingen tycker om censur, åtminstone inte i teorin. Men om vi kan övertyga oss om att censuren är en kamp mot desinformation och fejknyheter så känns allt bättre. Tyvärr är det svårt att se skillnad på desinformation och debatt. Särskilt när man egentligen inte vill göra det. Det är frestande att klassificera allt motståndarna gör som desinformation. I vilket fall så har ju motståndarna fel, då de annars inte vore ens motståndare. Fakta måste kontrolleras – vi kan inte låta sådana farligheter springa lösa! 

Men den kanske allvarligaste effekten av fejknyhetsursäkten är att den leder till radikalism. Detta eftersom politiker befinner sig i ett ständigt tvåfrontskrig. Den första fronten är den välpublicerade kampen med politiker från andra partier. Här bjuds det in till debatter, det skrivs artiklar, och man gör ingen hemlighet av sin avsky. Detta är den ytliga delen av politiken. Men under denna yta sker den hårdaste kampen.  

Detta är kampen mellan politiker på samma sida. Eller för att förtydliga: konflikten mellan politiker ”på samma sida.” Partier har interna stridigheter, även om de gör det bästa för att dölja det. Precis som i dysfunktionella familjer så är det enda man kommer överens om att dölja sina problem. 

Den inre kampen är hårdare än den yttre eftersom ingen har något att förlora. Allt sker i det fördolda, och inget rampljus sätter gränser för hur brutal man kan vara. Och så länge man inte får något inflytande i den praktiska politiken så går det bra att vara hur radikal som helst i de förslag som förs fram. Radikalism är en fördel i den inre kampen, eftersom de som gått så långt som att engagera sig i partiet sannolikt lär vara mer radikala är de väljare man försöker attrahera. Partiernas frontfigurer hotas alltså ständigt av mer radikala konkurrenter, men kan (som tur är) inte svara med samma mynt utan att skada partiet. I den inre kampen om partimedlemmarnas gunst är radikalism en fördel, men i den yttre kampen om väljarna så gynnas försiktighet.     

Politiker drivs av två motiv. De vill vara tillräckligt radikala för att inte förlora den inre kampen, och de vill vara tillräckligt moderata för att vinna den yttre. Politisk framgång handlar om att balansera dessa två. Men med ursäkter (som fejknyheter) kan man bortförklara förluster i den yttre kampen. Radikalerna inom partiet får ett övertag, då det blir mindre tydligt att väljarna föredrar försiktighet.    

Men leder inte sådant strutsbeteende till ännu fler valförluster? Inte nödvändigtvis. Detta eftersom en försvagning av ett parti tillåter deras motståndare att även de sänka sin standard. Partier håller varandra i form. Ju mer radikalt motstånd man möter, desto mer radikalism kan man själv komma undan med. Väljarna ges inget val.   

Även om detta ses även i Sverige så är det tydligare i USA. De senaste åren har partierna letts av de hatade (Clinton), de fruktade (Trump), och de svaga (Biden). Ändå har kampen varit jämn och böljat fram och tillbaka, just eftersom dessa kandidater har kämpat med varandra. Trump vann mot Clinton av samma skäl som han förlorade mot Biden – vinnaren var minst dålig. Båda sidor bortförklarar sina yttre misslyckanden med fejknyheter och fusk snarare än att acceptera att deras politik inte är populär. Så länge motståndaren gör detsamma så kommer man undan med det.   

Folk röstar inte som de gör för att de är dumma. Väljare har (åtminstone kollektivt) god förståelse för läget i landet. Vanligtvis långt bättre än en snäv politisk och medial elit i storstäderna. Det är ett av huvudskälen till att demokrati fungerar. När man förlorar ett val bör utgångspunkten alltså inte vara att väljarna har fel, utan att de har rätt. Problemet är sällan att väljarna inte förstod vad man stod för, utan tvärtom, att de förstod precis vad man stod för.  

Jakob Sjölander har en master i filosofi och är författare, bland annat till The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures och Cleopatra’s Nose: Randomness in History.