Hur många gånger har en doktor inte fått den frågan efter ett kusligt besked till patienten om en obotlig sjukdom. För när vi står där mentalt avklädda, och vi ser döden i vitögat, eller i alla fall en tillvaro med betydligt sänkt livskvalitet, stoppar vi gärna i oss några av de tabletter som finns i arsenalen. Tillverkade av den kritiserade och bespottade läkemedelsindustrin: ”Big Pharma.”  

Gränskontrollerna mellan de nordiska länderna måste avskaffas. Det skriver Henrik Fritzon, Socialdemokraternas gruppledare i Region Skåne, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Han erkänner att det var flyktingvågen 2015, och hans eget partis politik, som stängde gränserna mellan de länder som haft passfrihet i nästan 60 år – men det är likväl den nya regeringen som bär skulden. Hur går det ihop?

Följande text skrev jag för ett år sedan men av något för mig obegripligt skäl har den inte fått det omvälvande genomslag i debatten om skolan som jag hade förväntat mig. Därför publicerar jag den igen. Nu måtte det väl ta skruv!

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

En sverigedemokratisk motion vill avskaffa första maj som helgdag. Så här säger riksdagsledamoten Matheus Enholm till Aftonbladet:

“Att man ska fira en politisk dag för några få enskilda partier. Det kan vi inte tycka är rimligt. Hade man gjort om den till en demokratins dag till exempel, då hade det varit en annan sak. Då kunde alla partierna äga den dagen.”

I en text ”Det stora skiftet” föreslog jag att de skjutningar, sprängningar och andra otrevligheter som spritt sig från de utsatta områdena kunde motverkas med att den där redan befintliga befolkningen utspäddes, dvs. blandades med etniska svenskar. Det skulle, om så var möjligt, ske genom att befolkningen i dessa områden uppblandades, företrädesvis med svenskar eller andra västeuropéer. I det fall detta inte vore möjligt skulle områdena sprängas och befolkningen alltså tvingas till att bo i andra, mindre invandrartäta områden. 

Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten gjort research i Jerusalem och Nås,

Om man bortser från att Sverige under några decennier emottagit ett stort antal invandrare som delvis bryter mönstret är det nog rätt att säga att vårt land sedan århundrade varit mycket homogent. Det är en homogenitet som i många stycken påminner om den man kan upptäcka även på annat håll, till exempel i en del afrikanska länder, det vill säga att alla ser ungefär likadana ut. Sålunda har snart sagt alla svenskfödda barn varit blonda och blåögda. Själv behöver jag bara tänka på en traditionell skolavslutning med lintottar som sjunger ”Den blomstertid nu kommer” för att tvingas lyfta en näsduk till ögonvrån för att inte övermannas av homogenitetens tjusning.

Det skjuts och sprängs allt intensivare i huvudstaden, och lite varstans i övrigt. Det rynkas pannor och skrivs snusförnuftigheter allt intensivare. Kanske lättas därigenom skribenternas betryck något? 

En vanlig kommentar handlar om vilka som utför sprängningarna och skottlossningarna. Det sker alltid i abstrakta och diffusa ordalag, till exempel så här: Den ökade våldsanvändningar sker inte jämnt spridd utan snarare genom att redan aktiva grupper blir mer aktiva.  

För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga. Hobbes sa något som känns intuitivt övertygande, nämligen samhället mår bäst om folk inte slåss och bråkar med varandra. Metoden att få lugn på medborgarna är att göra dem darrande skräckslagna inför en överlägset skoningslös, våldsam, grym och rå våldsapparat som, i Hobbes fall, hette Leviathan och hade oinskränkt våldsmonopol. Hobbes logik var att Leviathan, det vill säga polisen, skulle göra processen kort med den som vågade bryta mot lagarna och skada sin nästa och hans intressen. Så kunde fred och välstånd värnas.

Jag har vissa problem med SD. Eller rättare sagt, jag har vissa problem med den av SD helfinansierade opinionskanalen Riks.

När jag i samband med valet reagerade starkt emot det veritabla stolpskottet Rebecka Fallenkvist, som märkbart berusad stod och sluddrade och hojtade om ”Helg seger!” fick jag veta av Richard Sörman, som är något slags ankare på kanalen, att jag inte tillhör kanalens målgrupp.

Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera. Dessa frizoner är fredade från ingrepp från de valda ombuden. Dit hör exempelvis yttrandefriheten, äganderätten, näringsfriheten, religionsfriheten och så vidare.

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet. Ställda inför något helt obegripligt, till exempel Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosophicus, blir den vanliga människan nämligen befriad från tvånget att formulera sig med sammanhängande logik.

Sverige är ett intressant land på många sätt, inte minst när det gäller människors förmåga att buga, bocka och lyda. Det har aktualiserats nyligen, genom rapporterna om pensionsreformen i Frankrike. Frankrike höjer pensionsåldern från 62 till 64 år och medborgarna går man ur huse i protester. När Sverige höjer pensionsåldern från 65 till 67 hörs knappt ett knyst.

Med blandade resultatet – där ”blandade” ibland kan betyda obetydliga – har jag sedan åttiotalet deltagit i debatten om den offentliga sektorn och dess ständigt lika besvärliga ekonomiska problem. I början av årtiondet författade jag några ganska nydanande idéskrifter baserade på egna erfarenheten av livet i statsbyråkratin åt dåvarande Arbetsgivareföreningen. Men sedan dess står debatten trist nog och stampar på samma fläck.

I Agenda uttryckte Erich Vad, den tyske f.d. generalen och rådgivaren till Angela Merkel, sin och uppenbarligen Tysklands syn på Rysslands överfall på Ukraina. Fred skulle uppnås genom förhandlingar syftande till att skydda Rysslands ställning, dvs genom avsevärda territoriella förluster för Ukraina. Att istället värna Ukrainas rätt och därmed effektivt sätta stopp för Rysslands ambitioner vore däremot farligt och i praktiken ogörligt – eftersom Ryssland hotar med kärnvapen. Macron uttrycker samma inställning, 

Det svenska samhället har ett stort problem, nämligen att uselt uppförande ej får några konsekvenser. En migrant flyttade till Skellefteå och misshandlade och våldtog en svensk flicka. På grund av sina skador kan flickan ej tala och hon kan knappt röra sin kropp. Det svenska samhället är så mesigt att det inte utvisar migranten till Afrika. I vettiga länder ses sådana saker (att migranten ej skickas hem) som ett roligt skämt och politikerna lovar väljarna att de inte tänker orsaka det svenska tillståndet bara man röstar på dem. Detta är en valvinnare i länder med befolkningar som har alla hästar hemma.  

Det är inte längesen gangsterrapparen Yasin Mahmoud satt inspärrad för förberedelse till människorov. Innan dess var han bortskämd och curlad av medierna som, överväldigade av det häftiga med att gangsterrappen hittat till den svenska förorten, till varje pris ville framställa de svenska rapparna som diskriminerade, fattiga, utsatta och hänvisade till ett kriminellt liv. De hade ju aldrig fått någon chans!

Idag är Yasin Mahmoud en fri man och inte bara det – han är dessutom en hjälte och en förebild! Det är i alla fall den bild Expressen målar upp i ett uppseendeväckande oanständigt hyllningsreportage.

Den 10 Jan 2023 sände SVT ett program om gängskjutningarna på Järvafältet. Lågmält och initierat. Mycket mer än så var det dock inte. Min slutsats blev att skjutningarna kommer att bestå. Varför? Det framkom att marodörerna, så förtjänar de att kallas, inte kände sig som en del av samhället. Inget nämndes varför grabbarna inte ville sköta sig och därmed automatiskt vara en del av samhället. De hade valt kriminaliteten som bana vilket i sin tur bara kan bero på att de mangrant torde ha struntat i att sköta sig i skolan. Så enkel är väl basförklaringen, dock inget som togs upp i programmet. Det som togs upp i programmet var en kommentar vid ett möte med Morgan Johansson, från en av fäderna, att det var viktigt att tullen var effektiv så att den kunde hindra vapen- och knarkimporten. Knarket är det gängen lever på och slåss om. Vidare begick mammor nattvandring. 

Jag vet inte varifrån jag fått det men jag inser att min allmänna föreställning när det gäller den ekonomiska politiken är att den gradvis utvecklats i alltmer frihetlig riktning där frihetlig betyder med färre inslag av politisk styrning och större områden under styrning av marknader. Denna föreställning har varit så fast grundad i min bild av det västerländska samhällets utveckling att jag betraktat en tilltagande ekonomisk liberalism som styrd av den ekonomiska historiens egna lagar åtminstone så länge Hegels världsande fått stå vid rodret. I det perspektivet kunde Reagan och Thatcher framstå som tillvarons höjdpunkter och deras årtionde – 1980-talet – som västerlandets mest gyllene epok.