Det finska riksdagsvalet avgörs den andra april. För några dagar sedan hölls en debatt mellan de tre största partiernas företrädare: Socialdemokraternas Sanna Marin, Samlingspartiets Petteri Orpo och Sannfinländarnas Riikka Purra. Som framgår av diagrammet i klippet ovan har dessa tre partier nästan lika stort stöd i opinionen, enligt då tillgängliga opinionsmätningar. De delar 60 procent jämnt mellan sig.

Jag tror att de kommer att skilja sig åt betydligt mer i valet. Här finns hela debatten – på finska. Debatten inleds med att de tre får hålla varsitt korta inledningsanförande, varefter de debatterar med varandra. Sammanfattningsvis är mina intryck:

Riikka Purra är, jämfört med de andra två, mycket tydlig. Hon säger bland annat: Sannfinländarna vill delta i det europeiska samarbetet, också för att garantera landets säkerhet. Hon säger att finländare inte är bortkopplade från andra men Finland är inte till för att subventionera sydeuropéers fönsterbyten eller betala pensioner för vem som helst. Finland kan inte lösa världens problem men tar ansvar för sina egna. Hon tycker också att man lägger för mycket på kulturen, som är en lyxservice. Det talas mycket om pengar, säger Riikka, men allt kan inte mätas i pengar. För Sannfinländarna har finskheten ett egenvärde. Detta att välfärd och trygghet finns – det kan inte mätas i pengar. För Sannfinländarna är medborgarnas öde inte beroende av mängden utlänningar man tar emot utan landet är som det egna hemmet. Landet är ett tryggt och fint ställe. Finland är ett fint land, världens finaste, säger hon.

Hon talar alltså mot invandring och andra engagemang som går ut över finländarnas egna villkor och möjligheter att skapa ett land som är ett gott hem för dem själva.

Petteri Orpo från samlingspartiets är koncentrerad. Han låter som det svenska Högerpartiet förr i världen. Det viktigaste är ekonomin, att få alla i arbete och så öka inkomsterna och minska skattetrycket.

Sanna Marin säger att valet gäller värderingar och så radar upp en rad vackra värdeord och värderingar i sitt inledningsanförande. Hon frågar i korthet om väljarna vill ha det som är bra eller om de istället väljer det som, enligt henne, är dåligt. Hon är som en parodi på politisk korrekthet. I den efterföljande diskussionen säger hon förstås att hon inte kan regera tillsammans med Sannfinländarna. (I Finland är det tradition att ha breda, ofta brokiga koalitioner, för att på så sätt få fungerande majoriteter).

Orpo säger däremot att det inte kan vara så smart att i förväg utesluta något parti från regeringssamverkan.

I diskussionen efteråt behandlar man hur finländarna skall kunna ta sig ur den rådande kostnadskrisen, samtidigt som beräkningar visar att skattetrycket måste höjas om kostnadsökningarna i den offentliga sektorn skall kunna mötas.

Riikka upprepar sina förslag om att man måste skära i biståndet, lyxkulturen, invandringspolitiken, den onödiga klimatpolitiken och miljardpaketen till EU. Enligt Marin klarar man sig med anpassningspolitik, dvs att fortsätta som tidigare och hon skyller den ekonomiska politikens tillkortakommande på Centerpartiet som hon menar varit en bromskloss. Orpo upprepar att det viktigaste är att få folk i arbete och genom tillväxten få ökade skatteintäkter. (Finland har historiskt haft en utveckling som skuggat Sveriges. Efter finanskrisen har den dock varit sämre. Kolla själv!).

Debatten slutar med en livlig ordväxling mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna om behovet av arbetskraftsinvandring – det enda område där de stått emot varandra under debatten

Sannfinländarna vann, enligt min mening, debatten helt enkelt därför att de vågade avvika från det politiskt korrekta och därigenom kunde vara konkreta. Orpo var konsekvent, trodde på sitt budskap om tillväxtens betydelse, men blev lite abstrakt. Marin ställde sig – liksom de svenska Socialdemokraterna – som det beståendes försvarare.

Det är naturligt. Man sitter fast i det egna bygget, som man fortfarande är kär i och där partiernas kadrer får sin utkomst. Men då blir det också svårt att tänka nytt. Därför har de båda socialdemokratiska partierna inte kunnat och kommer sannolikt inte kunna formulera en vision och en politik för framtiden.

Magdalena Andersson håller med.