För om de är starka och handlingskraftiga eller svaga och handlingsförlamade. Nu påstår vissa att de är både och, och de bilderna går inte riktigt ihop för mig.

Jag använder här Sara Skyttedal som exempel, men vi har oändligt många fler från vad jag kallar masspsykosen Metoo 2017. Då bland annat mängder av skådespelerskor, som använt sig av sin sexuella attraktionskraft för att främja karriären, 10-15 år senare började anklaga snart sagt varje man som de mött inom yrket för sexuella trakasserier.

På ett plan måste Skyttedal vara stark eftersom hon klarar av att sitta i EU-parlamentet. Själv skulle jag inte orka en dag, med all denna gigantiska och totalt meningslösa byråkrati som kostar miljarder men inte gagnar någon och inte leder till någon nytta alls, mer än för den egna plånboken.

Men trots detta tuffa uppdrag vill hon nu framställa sig som svag, ynklig, gråtmild och allmänt mjäkig. Jag saxar ur en stor intervju som hon ger Björn af Kleen i Dagens Nyheter 25 mars:

”När DN träffar henne i klosterträdgården är hon omskakad av debatten och krisen den utlöst i partiet. Flera gånger under intervjun ber hon om pauser för att samla sig och torka sina tårar.”

”Vid två tillfällen under intervjun är Sara Skyttedal nära att falla i gråt. Hon hulkar när hon talar om det svek hon upplever från polisen. Detaljer ur hennes förhör läckte till medier innan polisanmälan var nedlagd.”

”Hennes ögon tåras när hon pratar om sin politiska framtid.”

Alltså, hur ska hon ha det? Är hon en stark och handlingskraftig kvinnlig politiker som är beredd att ge sig in vilka politiska strider som helst? Eller är hon bara en svag och oskyldig liten ungmö, oförmögen att försvara sig från de elaka männens oerhörda övergrepp om/när de lägger en hand på hennes lår?

Jag har svårt att förstå hur en kvinna, som tagit sig så långt som till EU-parlamentet, saknar varje förmåga att försvara sig själv. Som helt plötsligt förvandlas till ett tyst och darrande våp om hon utsätts för ett ovälkommet närmande. Och som därefter måste processa händelsen i nio år innan hon kommer fram till att hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.

När jag var ung och vacker, på 70-och 80-talet, var allt så mycket enklare. Gjorde en kille samma sak mot mig, mot min vilja, så skrek jag bara ”Men vad fan gör du?!?”. Så var det ingenting mer med det. Inga livslånga trauman, inget drama, inga polisanmälningar ett decennium senare. Och detta trots att jag aldrig någonsin kallat mig feminist.

Vissa kvinnor måste bestämma sig nu. För om de är starka och handlingskraftiga, eller om de är svaga små varelser som utnyttjar sin kvinnlighet enbart för att jävlas med männen.