PATRIK ENGELLAU: Honi soit qui mal y pense

Även jag har varit medlem i Folkpartiet eller om det då möjligen hette Liberalerna. Det var i alla fall just innan jag bytte parti och blev vänsterpartikommunist (vilket till stor del berodde på att jag svärmade för stora traktorer, grävskopor och andra kraftfordon som folkpartifjollorna såg ned på).

Med det vill jag säga att medlemskap i folkpartiet kan drabba vem som helst och skam den som tänker illa därom. På den tiden hade det begynnande politikerväldet och välfärdsindustriella komplexet ännu inte slagit sina klor i det fortfarande oskyldigt renläriga liberalpartiet. Men inte mer än nätt och jämnt; den framstående folkpartisten Per Ahlmark var en av dem som på 1970-talet starkast drev den fråga som blev politikerväldets kännemärke och tydligaste skamfläck, nämligen partistödet som gjorde Ahlmark et consortes oberoende av medlemmar och väljare. (Vid närmare eftertanke kanske jag tar tillbaka det där om att Strumpebandsordens devis med fördel kan tillämpas även på folkpartister.)

När jag nu fördjupar analysen av folkpartiet ytterligare ett spadtag kommer du säkert att få gåshud vid insikten om hur historiens list ständigt förser oss med små vinkar till kunskapernas förkovran. Under perioden 1969 till 1975 var Gunnar Helén partiets ordförande. Han är mest känd för sin ångestladdade liberala paroll om att det är kluvet att vara folkpartist. Sedan dess är det på det viset. En liberal tycker än si, än så och är dessutom stolt över sin vacklan. Över varje folkpartist anas prins Hamlets själanöd den där ständigt grubblar om han ska vara eller inte vara.

Jag kan ge dig ett fint illustrationsexempel från tidningen Dagens Nyheter som numera inte vill kännas vid sitt folkpartistiska vankelmod. Det är slut med sloganer av typ ”oberoende liberal” och ”liberalt allsidig” och ”allvetande men tvivlande” och ”på den rätta sidan” och ”med vetenskapen i ryggen”. I stället har tidningen med en lärd blinkning till upplysningstiden tills vidare bytt till den mindre krävande sloganen ”För en upplyst värld.”.

Därmed har allt blivit möjligt, till exempel nyanalyser av den svenska välfärdsstatens metoder. Bakom förnyelsen ligger det observanta liberalpartiet – ständigt dessa folkpartister! – som har upptäckt att den integration av nyanlända svenskar som partiet eftersträvar inte alltid fungerar. Paradigmskiftesregeringen, i det här fallet representerad av liberalerna, har därför kommit fram till att det behövs en obligatorisk ”Sverigekurs” för nyanlända. Liberalerna har emellertid, genom att tala med tyskar, förstått att det är knepigt med kurser. Ledarskribenten Jesper Ahlin Marceta förklarar:

Forskningen är osäker kring om liknande insatser faktiskt fungerar. I studier från Tyskland vittnar migranter från illiberala länder om att ”kunskapen” de inhämtat på liknande kurser aldrig riktigt förverkligats.

De har lärt sig orden – ”Tyskland är en liberal demokrati” och ”enligt lagen är alla lika mycket värda” – men inte införlivat detta i sitt sätt att leva. I deras upplevelsevärld är demokrati och lag, trots genomgången kurs, mest fina ord.

På denna punkt vill de svenska liberalerna visa en fast vilja och beslutsamhet: ”Så får det inte bli i Sverige! Om den i dag frivilliga samhällsorienteringen görs obligatorisk måste den utvecklas så att den fungerar och har en praktisk effekt”.

Men hur ska man få de nyanlända att underkasta sig obligatoriet? Såklart att liberaler har en lösning om än provisorisk men ändå så listigt genomtänkt att jag måste läsa tre, fyra gånger för att varsebli det liberala skarpsinnet:

Följer man lagen får man leva som man vill. Sverige förbjuder inte någon att utöva sin religion, spela musiken hon älskar eller laga maten hon är van vid.

Dessutom ligger det ett saftigt körsbär högst upp på Sverigekursens tårta. Den som klarar den har rätt att ta del av samhällets nyttor, som utbildning, verksamhetsstöd och barnbidrag.

Jag fattar precis. Man kommer till Sverige. Man går på kurs. Man tentar av kursen och då öppnar sig Schlaraffenland med verksamhetsstöd och barnbidrag. Och man får spela den musik man älskar. Jag utgår från att man får ökat musikbidrag när man genom kursen så att säga fått körkort för Sverige. Allt detta med ett körsbär högst upp på tårtan. Här kan man snacka paradigmskifte.

Patrik Engellau