Det var längesedan Krakowträdet i Paris var samlingspunkt för att ta del av det senaste skvallret. Fjärde vågens feminism har de sociala medierna som huvudscen. Ett klick bort, och alla vet. 

Vinden har mojnat sedan #metoo briserade med full kraft som en tornado över världen 2017, och ingen man gick säker. Men då och då vässar kvinnorna klorna, och journalistkåren, såväl som kvinnomagasinen, hänger på. ”Nu lever kvinnorna farligare igen.”  

Men är det verkligen kvinnorna som lever farligt? I morgon kan varenda man vara anmäld. Att ha synpunkter innebär ett ifrågasättande av kvinnans berättelse. Så håll tyst. Kvinnor ljuger inte, ett framgångsrikt mantra under hashtaggen.  

Bilden man får är att män inte gör annat än tafsar och våldtar. Men metoo handlar sällan om våldtäkt. Snarare om trakasserier och tafsande på arbetsplatser och när kvinnorna går på dejt.  Om missförstånd och om dåligt sex. Det är illa nog, men de flesta av uppropen den gången fick mig att häpna. Utan urskillning och med bred pensel, låter man folkdomstolen agera fritt. Det handlade om kvinnor som inte sade nej ”på grund av den han var”, om kvinnor som ångrade sig, som varit berusade och kände skuld och skam, eller om kvinnor som ville hämnas. Kanske relationen inte uppfyllde sina syften. Kvinnor och män talar olika språk. Vi kommunicerar olika, vilket är livsfarligt för de män som inte lärt sig detta. Kvinnor hetsade kvinnor att anmäla och tribunalkänslan var stor.  

Feministen Martina Montelius hetsade om att ”männen är förövare, de måste ta sitt ansvar”. Alla män? För hur många män handlar det om? Författaren Katarina Wennstam uppmanade alla kvinnor att anmäla. Anmäla vad? Det framgick inte. Den kända advokaten Elisabeth Massi Fritz arbetar med brottsoffer och beskriver sitt arbete som ”ett kall”. Ett ”kall” som ger mycket klirr i kassan. På frågan om det finns kvinnor som vill hämnas, svarar hon bestämt nej.

Journalister och politiker ställde inga frågor. Alla jamsade med, som en religiös sekt. Ingen ville ha någon debatt. Inte nu heller. Män som på sociala medier vågade ha synpunkter, anklagades snabbt för att tillhöra ”de skyldiga”. Ett synsätt om att det är ”alla mäns ansvar eller skuld”, visar tydliga likheter med den om arvssynden. Stämningen var hätsk och obehaglig. Kvinnor som skrev på sociala medier att de aldrig varit utsatta, blev kallade lögnare.  

Det feministiska hatet mot män, och kvinnors benägenhet att alltid se sig själv som offer, handlar om makt. Det säger psykoterapeuten i London, Louise Mazauh. Kvinnor som tar på sig offerrollen kränker alla andra kvinnor, fortsätter hon. Jag skulle tillägga att de också förminskar alla andra kvinnor, när metoo framställer halva mänskligheten som helt kraftlös. Hur skall vi kvinnor bli tagna på allvar om vi är ett så bräckligt släkte, att vi inte kan säga nej, eller markera direkt?  

Och är det tillåtet för en man att uppvakta en kvinna? Den frågan ställer sig många män. De som aldrig gjort sig skyldiga till övergrepp. I Frankrike var tongångarna annorlunda. Skådespelerskan Catherine Deneuve och hundratals andra kvinnor gick ut i Le Monde i en protest mot metoo. ”Våldtäkt är ett brott, men att försöka förföra någon, även om lite klumpigt, är inte det.”              

Och nu är vi där igen.  

En hand på låret under en spritfest för nio år sedan har snabbt fått stora rubriker och en man i offentligheten, som inte ens kan rentvå sig då allt är preskriberat, mister både befattning och anseende. En högt uppsatt polis blev anmäld för trakasserier, efter en relation med en kollega. Han dog med skammen, utan att ha kunnat rentvå sig. Hämnd eller utnyttjande. Det vet bara kvinnorna själva.  

Var femte kvinna har varit utsatt för övergrepp, sägs det. Men någon definition på vad man menar med ”övergrepp”, finns inte. Min generation kvinnor, 40- och 50-talister, har sällan varit ”utsatta”. Varför? För att en hand på låret, eller den där ovälkomna kyssen mot hissväggen, definierades inte som att vara ”utsatt”. När vi knuffade bort mannen, gav honom en käftsmäll, stämde vi i bäcken direkt, och visade att detta gör du inte om. Eller så godtog vi det; utan ånger. 

Sexuella trakasserier var ett tema redan i 30-talets flickbok. Flickorna hanterade problemen på olika sätt. Flickbokens flickor var medvetna om vad som gällde i arbetslivet när de sökte jobb. I Britta Norrmans Den ljusnande framtid från 1943, säger en flicka att det alltid lönar sig bättre att visa benen än betygen. Flickor och kvinnor har aldrig varit oskyldiga rödluvor. 

Försvarar jag de män som begår övergrepp? Absolut inte. Män som beter sig som svin, det som är brottsligt, skall ställas till svars. Men en hand på låret är inte brottsligt, möjligen ohyfsat. Vuxna kvinnor måste kunna klara ovälkomna frågor och situationer, och också ta ansvar för att inte hamna i sammanhang vi inte vill. Metoo hade kunnat bli något bra, men blev mest en skvaller-rörelse, där alla begrepp blandades, och därför miste sin seriositet. Under tiden kunde de riktiga förövarna härja i grå-zonen.

Tusentals kvinnor ställde sig upp och avslöjade hur de i tysthet blivit förnedrade av män i överordnad ställning. Och många kvinnor har accepterat att delta. Att ge chefen en käftsmäll är inte alltid lätt. Men om kvinnorna var så många? Men kvinnor skall inte behöva vara ängsliga för att män de är beroende av skall börja tafsa, det måste vi vara överens om. Män måste lära sig att bli vuxna. Beskedliga trakasserier kan också väcka anstöt. 

”Händerna på täcket.”  

Spelet mellan man och kvinna är sofistikerat, känslosamt och laddat. Men det kan också handla om att utnyttja, från båda håll. Den mänskliga sexualiteten är komplex. Blickar, kroppsspråk och beröring, är en del av att förföra. Man flyttar fram gränserna. Men om någon tvingar sig på en blir man rädd.

Många män har ingen aning om att kvinnor är beredda att gå långt för kärleken eller sammanhanget de är i. Kompromissviljan är enorm och den kan utnyttjas. Nobelpristagaren i litteratur 2017, Kazuo Ishiguro, beskriver i bok efter bok, kulturlivets sociala mekanismer och hur vi försöker anpassa oss till sociala maktspel.  

Och vilken förlåtelse finns det i offentligheten, för de uthängda män som visat sig vara oskyldiga? När ingen längre vet vad de skall tro.   

Daniel Craig ville modernisera James Bond i sin femte Bondfilm. Han hade verkligen tagit åt sig av #metoo.                                                                               

När män står på barrikaderna och leker feminister, och inte har förstått att feministerna hatar dem, mår jag illa.

Agneta Hedenskog bor i Malmö, har ett stort samhällsintresse och följer gärna med i debatten. Hon är utbildad operationssköterska och har arbetat 28 år i privata näringslivet i läkemedelsindustrin. Hon har skrivit tre böcker.