Förut brukade jag bo i en stadsdel som hade ett medelklassområde och ett invandrartätt område. Då jag gick ut i området för medelklass fanns det stora, vackra och fantastiska lekplatser men barnen lyste med sin frånvaro. Lekplatserna var tomma. Då jag tog promenader till det invandrartäta området såg jag cirka 50 barn per lekplats. Det fanns cirka två vuxna som höll koll på 50 barn.

Om ett svenskt par som är 20 år får en fladdermus i grottan blir deras föräldrar sura på dem och säger att de ej har ett stort radhus, rätt utbildning, rätt bil, tillräckligt med pengar på Folksams kapitalförsäkring, Handelsbankens bankkonto och Avanzas ISK-konto så det är bäst att den lilla varelsen elimineras.

Då invandrare blir på smällen är det självklart att släktingar och kompisar från moskén eller kyrkan hjälper till att ta hand om barnet. De fokuserar mindre på kärnfamiljen och mer på en större grupp där släktingar, kompisar och trosfränder ingår.

Jag brukade besöka ett åttavåningshus där det bodde en massa pursvenska medelklassare. Jag såg aldrig någon bebis eller något barn. Alla svenskar som bodde där var singlar eller så levde de i barnlösa par.

En gång satt jag i en lägenhet i det huset. Jag var högt uppe i luften och såg på golf på tv. Det var sommar, sol och stekhett. Jag hörde höga ljud och blickade ut genom fönstret. Jag såg cirka 50 somaliska barn som lekte på lekplatsen utanför. De hade med sig två vuxna somalier som höll koll på dem. Somalierna hade gjort observationen att det finns inga barn i det välbärgade och svenska området så vi sticker dit och leker på deras fina lekplats.

Många människor klagar på att det finns för många invandrare och för få svenskar i Sverige. En stor anledning till detta är att folk ej längre vill få barn i västvärlden utan de vill leva som individer och resa, äta ute och köpa dyra handväskor. I Ungern brukar de säga bebis eller bil. De förstår att antingen kan man leva katolskt och få många bebisar eller så kan man fokusera på bilar, materiella saker och HBTQ-frågor (som de fokuserar på i Västeuropa). I alla religioner är det viktigt att gifta sig och få barn. Då samhället slutar vara religiöst börjar folk leva som individer.

Nu blir vissa sura och säger att jag vill Sverige ska bli som Afghanistan. De säger att jag vill att dottern ska mördas om hon bedriver otukt och att sonen ska mördas om han är gay. Det vill jag ej. I Afghanistan bryr de sig överdrivet mycket om flocken medan de i dagens Sverige bryr sig överdrivet lite om flocken.

Kristna amerikaner har en högfungerande kultur. De brukar få två till tre barn per familj och de är ej underutvecklade utan de åker bil, skickar sms, klickar på datorn och klär sig i Ralph Lauren.

Irland brukade vara ett katolskt land med Europas högsta fertilitet men efter cirka år 2010 har de blivit ett sekulärt land vilket fick fertiliteten att dyka. År 2010 fick irländskor 2,1 barn per kvinna jämfört med 1,6 barn per kvinna idag. Kvinnorna i ett land behöver få 2,1 barn per kvinna för att landet ska överleva på sikt utan invandring.

Idag är unga irländskor oerhört passionerade då det kommer till flyktingars rättigheter. Då kvinnor slutar engagera sig för att vara godhjärtade mot bebisar, åldringar och funktionshindrade (dessa grupper hade enormt hög status på Irland när det var världens mest katolska land) börjar de i stället att rikta sin snälla sida mot flyktingar och HBTQ-samhället.

PK-isten tycker ej det spelar någon roll om irländarna ej kan ersätta sig själva. De får ju många bebisar i Mellanöstern och Afrika så det är bara att acceptera asylanter. En kongoles kan bli en ny Pádraig Pearse (irländsk nationalhjälte) och en somalier kan bli en ny Pádraig Harrington (irländsk golfspelare).

Robin Eriksson är en funktionshindrad och kristen man. Den som vill kan swisha en gåva till 0760836744.