Det är märkligt hur saker ’bara blir’ på ett visst sätt och hur vi plötsligt befinner oss i smutsen därför att ’ingen sett det komma’. Här följer ödmjuka funderingar kring som jag inte förstår, och möjligen har missuppfattat. Jag har i vart fall fler frågor än svar. 

Vi har i Sverige ett antal växande samhällsproblem som kryper in på oss, detta medan politiker och journalister i huvudsak gör allt de kan för att styra vår uppmärksamhet mot det jag ser som ett skenproblem – klimatfrågan. 

Ett växande, alldeles reellt problem, är vår energiförsörjning. Vilket i hög grad är effekten av politiska åtgärder för att motverka ovannämnda skenproblem. 

För att ytterligare smalna ner fokus – elförsörjningen, vindkraften. Nu är detta område tillräckligt svåröverskådligt även i vårt lilla land, för att någon ska kunna förklara för mig vad som är upp och vad som är ner, vad som är orsak och vad som är verkan. 

Vindkraften, som fortfarande hyllas av många såsom en universallösning, börjar dag för dag visa sina svagheter. I nuläget bidrar vindkraften i landet till mellan 5% och 35% av elproduktionen, ofta med stor variation över dygnets timmar. Svårplanerat för Svenska Kraftnät.  

Vindkraften skulle producera (när det blåser) ren billig elenergi och anläggningarna skulle stå där i minst 20 år och snurra utan några större servicebehov. Detta var branschens argument. 

Nu har de stora tillverkarna ekonomiska problem, exempelvis Vestas (- 5 mdr kr, Q4 2022) och Siemens (- 9 mdr kr, Q4 2022). Hur och varför förlusterna uppstått begriper jag inte. Avskrivningar? Dålig orderingång, brist på kobolt och/eller fyllda lager med osålda turbiner? Köpare som inte betalar? Stoppade subventioner? Vem vet säkert?  

Men det är inte bara tillverkarna som blöder, problemen fortplantar sig. Tillverkarna har nu aviserat att servicebehoven – och därmed kostnaderna för service av vindkraftverken, blir något helt annat än vad som tidigare sagts.  

Rotorbladen slits och sprider miljöfarliga mikroplaster i omgivningarna, tills de måste bytas ut. Växellådor, kullager, generatorer och andra rörliga delar bryter ihop och behöver bytas redan efter 5 – 15 år, betydligt oftare och till avsevärt högre kostnad för havsbaserade vindkraftverk. Dessa slits snabbare och är naturligtvis svåra att komma åt att arbeta med. 

Det skrivs om materialfel, främst underleverantörer som slarvat om jag förstått rätt. Inte lätt att veta som utomstående. Den samlade bilden är i vart fall en helt annan än den utsläppsfria billiga elektricitet non-stop som skulle levereras i 20+ år.  

Min inte helt ogrundade slutsats är att alltsammans har varit glädjekalkyler från början. Möjligen med avsikten att mjölka investeringar och subventioner, samt att framgent kunna debitera skyhöga servicekostnader. Betalning kommer från naiva politiker (d v s skattebetalarna) som inte sett något komma. Vestas, Siemens m fl kommer försöka ta igen på gungorna det man förlorat på karusellen. 

Kostnaderna för återställning efter haverier och/eller konkursade vindkraftsbolag blir sannolikt skyhöga. Var landar den notan? Hur som helst håller festen på att ta slut, städningen återstår. Frågan är när inblandade parter nyktrar till och drabbats av klarsyn. Kommer det någonsin ske? Många tjänar på att låta charaden rulla vidare. 

Så över till Sydafrika.  

Man kan säga att Sydafrika ur energipolitisk synvinkel har målat in sig i ett annat hörn än Sverige. Under alla omständigheter ligger även det här landet illa till och befinner sig flera steg längre in i en dålig situation som ’bara blivit’. 

Ett begrepp att lägga på minnet, ’load shedding’, samt akronymen ESKOM. 

Sydafrikansk energipolitik är som den svenska, en samling obegripligheter. För att börja någonstans – man kan idag hitta mängder av kommentarer som menar att situationen i Sydafrika vad gäller elförsörjningen kommer sig av att de inte satsat tillräckligt på förnybara energikällor. De borde med andra ord, som vi gjort i Sverige, satsat mer på den ’billiga och tillförlitliga’ vindkraften.  

I Sydafrika bygger det statliga elenergibolaget ESKOM ett par av världens största koleldade kraftverk, Matimba och Medupi. Dessa skulle ha varit igång runt 2012 men kanske kommer båda i full drift under sommaren 2023. Många frågetecken återstår dock, en fråga är tillgången på kol för den begränsade produktion som faktiskt pågår. Men Sydafrika har stora egna koltillgångar och exporterar kol, kan man invända. Jo, men kolbranschen levererar inte gärna till ESKOM eftersom de har svårt att få betalt. Man exporterar hellre. ESKOM är svårt skuldsatt, trots subventioner i mängd och höga elpriser – för dem som betalar. De lokala provinserna anser nämligen att de inte behöver betala för elen, som statliga ESKOM är skyldigt att leverera. Det här är några av många problem. Regelbundna kopparstölder som utförs av specialiserade ligor, är ett annat problem. Mord och förgiftningsförsök förekommer, även av ledningspersoner, exempelvis vd:n för ESKOM. Det handlar om rysk nivå av korruption. Därtill mer traditionell nepotism och klientelism, där släkt och stam oblygt gynnas på politisk nivå. 

Byggandet av de två gigantiska kolkraftverken Matimba och Medupi har redan kostat många gånger mer än man budgeterat. Hur många? Håller någon räkningen? 

Kolkraft kanske någon tänker, det är ju inte klimatsmart. I vart fall är det obegripligt att Världsbanken, som står bakom finansieringen av Matimba och Medupi och möjligen en del annat i den sydafrikanska kolbranschen, menar på hemsidan att man generellt stöttar ’gröna’ investeringar. Kanske tänkte man annorlunda för 15 – 20 år sedan, när kolkraftverken började planeras.  

Vad vet jag? 

Begreppet ’load shedding’ handlar om nedsläckning av delar av elnätet eftersom det då och då eller alltsomoftast saknas kapacitet för att tillgodose alla behov. Enligt en uppgift är den genomsnittliga ESKOM-kunden utan el under fyra månader per år. 

Nedsläckningarna är ofta helt oannonserade. Fotbollsarenor blir svarta under pågående matcher, trafikljus slocknar och hissar stannar mellan våningsplan. Kriminaliteten skjuter i höjden när varken larm eller belysning fungerar. Alla som har råd bygger murar med taggtråd samt skaffar egna elverk, men där kommer också dieselmaffian in i bilden. Inget är lätt. 

Enligt tidskriften The Economist har det författats så många böcker och skrifter om Sydafrikas elproblem att det skulle gå att elda med dem och faktiskt generera lite el. I vart fall är det gott om utredningar och ’blame game’, där skuldfrågan bollas runt. Dock mindre av förslag till konkret problemlösning. Och hur skulle sådana se ut? Mer vindkraft, någon? 

Under alla omständigheter fräter elbristen rejält på det sydafrikanska samhället. 

När Sydafrika blev demokratiskt 1994 var vi många som verkligen trodde på den regnbågsnation som utlovades. Nu, senvintern 2023, nästan 30 år senare, genomför Sydafrika militärövningar tillsammans med Ryssland och Kina. Regimen vägrar att fördöma Rysslands angrepp på Ukraina. Allt medan biståndsmiljarderna från Väst fortsätter att rulla in. 

Den avslutande frågan handlar om Sveriges (och Västeuropas) framtida elförsörjning. Vilken väg ska vi gå? Med Sydafrika som varnande exempel är det kanske dags att tänka till lite? 

Om Sydafrikas elförsörjning, det finns mycket liknande på nätet och Youtube: 

Urban Hagman är fri skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.