Utan att göra stor fanfar satte Anders Leion nyligen fingret på vad jag anser vara det senaste halvseklets dominerande tendens i svenskt samhällsliv. Så här skrev han:

När det efter långvarigt utredande och analyserande blir dags för handling smiter man ofta i väg, ivrigt mässande om samråd och samverkan med berörda myndigheter. Sedan blir det tyst och lugnt igen.

Alla vet att det förhåller sig på detta sätt. I sektor efter sektor klagar hantverkarna – de som gör jobbet – över den allt större byråkratiska överrock som, förutom att den kostar pengar, i onödan också försvårar hantverkarnas arbete. Allt fler poliser sitter i stora kontor och försvårar jobbet för dem som på gator och torg försöker upprätthålla ordningen och få tag på buset, allt fler byråkrater lägger sig i och försvårar sjukvårdpersonalens; läkarnas, sjuksköterskornas och biträdenas arbete. Lärarna binds allt hårdare till arbete styrt av överordnade hierarkier – osv.

Jag anar vad du tänker. Du tänker att det där är väl inget märkvärdigt. Det är snarare alldagligt. Det vet väl alla som har någon erfarenhet att det är så det går till. Sverige blir helt enkelt alltmer byråkratiskt. Denna process går inte att stoppa av skäl som jag nu ska förklara. Men låt mig först illustrera.

När jag var sjutton år kom jag hem till Sverige efter ett år i USA där jag hade tagit körkort. Jag gick in på en polisstation där det satt en vänligt leende fet polis med blå skjorta och läderkoppel bakom en disk. ”Det här är ett körkort”, sa jag och stack fram den plastade lappen. ”Får jag köra med den?”

Polismannen tog körkortet och vände och vred på det några gånger, hummade en stund och sa sedan att tja, det är ju ett körkort så då måste du väl få köra på det.

Detta inträffade år 1962. Jag vågar påstå att det tio år senare inte hade kunnat hända. Vid det laget hade man med tydligare regler styrt upp sådana oklara situationer. Idag hade det varit stört omöjligt. Polisstationerna är stängda. Vad ska man ha polisstationer till när subsidiariteten är indragen och inga beslut om exempelvis körkorts giltighet längre fattas i det omedelbara interfejset mellan medborgare och polismakt? Snuten bakom disken får inte längre bestämma själv utan måste skicka ärendet till en högre makt vilket gör honom sur eftersom regelverkets förändringar har kränkt hans behörighet och maktställning.

(Jag har gjort en snarlik observation avseende fortkörningsbrott. Förr i tiden blev man stoppad av en anonym polisbil som vinkade med en spade. Då gällde det att försöka snacka sig ur sin trista belägenhet. Det gick ganska ofta vilket berodde på att den lokale polismannen med spaden, liksom den fete bakom disken, hade makt. Han kunde döma eller frikänna vilket hade ett kolossalt inflytande på den misstänktes, det vill säga mitt, beteende, kroppsspråk, ordval och allmänna inställsamhet. Numera har poliser ingen makt och inget inflytande vid fartkontroller. Det är maskiner som bestämmer påföljd vilket får allvarliga psykologiska konsekvenser. Jag blir på dåligt humör och skäller ut polisen som ändå inte har något att säga till om. Tacka sjutton för att mer än en tredjedel av Sveriges poliser funderar på att lämna yrket. Det skulle jag också göra.)

Det handlar förstås inte bara om polisen. Centraliseringsdjävulen griper omkring sig överallt, i huvudsak inom den offentliga sektorn men sjukan smittar även den privata sektorn. Historierna är legio. Vem har inte till leda hört upprörda berättelser om sjuksköterskor som måste lägga ned timmars dagligt arbete på dokumentation som inte behövs? Datasystem som ska samordnas mellan landstingsregionerna och kräver alltmer administration av alla inblandade? En rektor berättade för mig att en del lärare blivit så trötta på stöket i klasserna att de för att få en lugn stund flydde in i blanketternas lugna, tysta värld.

Denna utveckling går inte att stoppa eftersom den drivs av Hierarkiernas Urkraft. En hierarki är en organisatorisk pyramid med flera nivåer där närmast högre nivå 1) är mindre, 2) disponerar mer resurser per anställd samt 3) har som huvuduppgift att detaljstyra lägre nivåer. Det är mer attraktivt att arbeta på högre nivåer. Dessa drar till sig kompetent arbetskraft som ägnar sig åt att i ökande utsträckning styra de lägre nivåerna som därför gradvis får sin behörighet, makt och självrådighet kringskuren.

På grund av det ständigt pågående regelflödet uppifrån så får de lägre, mer produktiva nivåerna, precis som Anders Leion påpekar, med tiden allt mindre gjort. Samhället reagerar då med att kräva mer personal på lägre nivå (”fler poliser på gatorna”). Men enligt Hierarkiernas Urkraft förvandlas gatpoliserna strax till kontorspoliser och samhället är tillbaka på ruta ett eller ännu sämre.

I Sverige har systemet sedan millenieskiftet vidareutvecklats enligt sin egen onda logik genom att landets förenade byråkrater har bildat den internationella innovation som jag döpt till politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (plus komplexets klienter). Politikerväldet är slutpunkten på en långvarig kamp mot medborgarna under parollen ”Byråkrater i alla myndigheter – förenen Eder!”.

För övrigt författade jag redan 1980 en skrift (Fem slutsatser om den offentliga sektorn, Sveriges Industriförbund) i detta ärende. Här några utdrag ur sammanfattningen:

Första slutsatsen är att planering breder ut sig på verkställandets bekostnad. Vi har sett att de anställda vänder uppmärksamheten uppåt om de är rationella. De planerande funktionerna är förhärskande på de högre nivåerna. Därför prioriteras de planerande funktionerna av alla anställda i hierarkin.

Andra slutsatsen är att ju fler anställda som ägnar sig åt dokumentation och reglering, desto fler dokument och regler får vi.

Den tredje slutsatsen är att ju mer man reglerar, desto mer överlappar och kolliderar regelsystemen, vilket gör att behovet av samordning ökar.

Den fjärde slutsatsen är att nya offentliga organ måste inrättas för att hantera konsekvenserna av sådana krockar och kollisioner.

Den femte slutsatsen är att alla dessa tendenser leder till ökad komplexitet i samhället och kraftigt ökade samordningsbehov. På detta stadium börjar processen bli självgående och kan inte stoppas. Sektorn skapar tillräckligt med problem av sig själv för att hela tiden ha motiv att växa.

Jag har sedan dess inte fått anledning att ändra mig.